Långsamhetens lov och klokord

I torsdags bjöd radioprogrammet Andrum på bra tankar kring fysisk långsamhet.
Många människors vardag är hektisk i dag. Vi förväntas svara på mejl och i telefon genast. Vi blir irriterade om det dröjer tre sekunder innan en webbsajt laddar upp sig.

I mitt jobb har jag blivit van med ett högt tempo. Men jag har också märkt att ju äldre jag blivit, desto mer framförhållning behöver jag. Jag vill planera det som ska göras, och jag räknar in extra tid för olika eventualiteter – ”om, ifall allt inte går som jag tänkt mig”.
Det är att vara gammal det 🙂

Ett minne från en utfärd i somras. Ibland behöver tiden få stå stilla.

Jag känner också att jag behöver få umgås med människor som orkar lyssna och ta sig den tid som en dialog kräver.
Människor som pratar med  och lyssnar på varandra.
Människor som inte är upptagna av sig själva, av sina telefoner eller som har så bråttom att de inte orkar vänta tills andra talat till punkt.

Ur boken ”Om konsten att ändra andra” av Bertil Martinsson plockar jag i dag följande klokord:

Det vore olyckligt om du måste ändra andra för att själv bli lycklig.
Även om det vore möjligt att ändra andra, skulle det vara opraktiskt.
Dom andra är ju så förbaskat många,
och du är bara en.

Fick boken av en bloggvän, tack – du vet vem du är ❤

 

Vacker vägg, del 84

En bild jag tog i slutet av augusti i Villa Lilla Gula under Lovisa Historiska Hus. Jag beundrar människor som har det färgglatt omkring sig, som orkar byta tapeter, inreda på olika sätt.

Glatt och färgstarkt!

Jag vill inte ännu bjuda på bilder från mitt eget hem. Det är fortfarande rörigt här eftersom jag har jobbat långa dagar och därför varken haft ork eller tid att röja.

På lördag börjar dessutom innebandysäsongen, då åker vi till Nykarleby för att se Tor spela mot Blue Fox. Start sju på morgonen, hemma någon gång efter midnatt. Är man lite galen eller mycket galen? 😀

Vackra fasader – andetag in, andetag ut

Just nu har jag otroligt många uppdrag på gång. Det är KUL att ha jobb, men jag inser också att jag måste planera min tid noggrant, få in lediga stunder här och där. Ser inte ut att bli många sådana på över tio dagar framöver, men KANSKE efter det…

Märkligt hur allt hopar sig. Vill träffa vänner också, men jag har fortfarande ofta svårt att säga nej tack till jobb som ger det jag behöver… inkomster.

Jag försöker bli bättre på det, att säga nej åtminstone ibland.
Hemma råder fortfarande ett smärre kaos, men det är inte lika stort som då jag flyttade in. Alltid någon tröst 😀

Och genom minnen från Corfuresan försöker jag lära mig andas in… och andas ut. I lugn takt.

Ett hus vid en sidogata ett stenkast från stranden i Messonghi.
Samma hus från lite annan vinkel.

 

Nytt in, gammalt ut

Mina gamla vinterstövlar åker nu ut. De såg ungefär ut som de nya. Jag hade låtit byta dragkedja på dem en gång, kostade 40 euro. Så att ytterligare reparera fodret som gått sönder lönar sig dessvärre inte. Det blev nya stövlar, från Zalando, märke Tamaris.

Efter ett idogt letande på nätet fann jag ett par stövlar som föll mig i smaken.

Jag köper alltid och väldigt gärna allt jag kan i våra lokala affärer i Lovisa. Men som jag sagt tidigare, vi har inte en möbelaffär – och grova kängor med högt skaft har jag hittills inte heller hittat i Lovisa.

Annars har jag jättemycket att göra just nu, mest jobb för lokaltidningen. Det är kul, jag är tacksam, och jag njuter av livet, av nuet även om det är lite stress ibland. Jag försöker prioritera, och tänka att det alltid finns lösningar om jag vågar be om hjälp då något känns övermäktigt. Då jag inser mina begränsningar och talar öppet om dem, då förstår jag rätt fort att många andra känner precis lika.