Var det en smocka han ville ha, eller…?

Jag promenerar till och från jobbet då det inte störtregnar. Eller då jag inte har för mycket att bära.

Jag promenerar inte till jobbet för att jag vill gå ner i vikt.

Jag promenerar för att rensa hjärnan. Ibland har man för mycket omkring sig på jobbet och då gör promenader susen.

Då jag promenerar får jag nya idéer till min bok.

– Det är bra, säger Adrian. Så vad är det egentligen du hetsar upp dig för?

Han ser ju att jag är ARG. Inte på honom men på en klantskalle. Någon jag råkat på. Som sagt det är bra att du sportar, då kan du gå ner i vikt.

Jag sportar inte, bara så att alla vet det! Jag promenerar för att… läs vad jag skrev i början av inlägget!

– Om någon säger så där så menar ju typen att jag är FET, eller hur? Varför stannade jag då snällt och pratade med honom? Varför gav jag honom inte en smocka istället?

– För att du fick en chock av hans klantiga uttalande, säger Adrian lugnt. Och känslor blockeras då en människa är i chocktillstånd.

– Var det bra tycker du? Att mina känslor blockerades?

– Jepp! Jag hade inte velat stå i vägen för din smocka.

Vad hände med Winter?

Som författare lämnar jag ofta öppna slut i mina böcker. Jag gör det både med avsikt och glädje.

Men det ska vara någorlunda bra slut. De måste inte vara lyckliga, men de får inte vara obehagliga.

Slutet på ”Den sista vintern” av Åke Edwardson blev så öppet som det bara kan bli. Efter en sömnlös natt mot måndagen inleddes natten mot tisdagen med att jag fortfarande låg och vred mig i sängen. Fy på dig Åke att göra så med mig!

Tankarna kunde inte släppa Winters öde. På tal om att leva in sig i böcker och karaktärer…

Efter ett par timmar fick jag dock sömn. Natten blev också ganska drömlös. Jag brukar drömma massor, helt vansinniga saker och det mesta minns jag. På morgonen rabblar jag sedan upp dem för en Make som först förvandlas till ett frågetecken och sedan till ett utropstecken.

Jag vänder mig till Adrian. Det är bara han och jag vid frukostbordet.

– Vad anser du om jag lämnar allt öppet i slutet av tredje boken om dig? Så att läsarna varken vet om du lever eller är död?

– Hördu. Mycket får du bestämma om i mitt liv, men om du tar livet av mig, så…

– Så vadå?

– Då får du nog med läsarna att göra. Jag misstänker att dom kommer och tar livet av dig.

Inga fördomar här inte…

– Va i h….ete säger du? Har du lämnat ditt pass i helt okända människors händer, bara för att du vill göra en veckoslutspartajresa till St Petersburg.

Adrians hår står på ända. Han kan inte fatta att hans kompis från Sverige gjort det han säger att han har gjort. Lämnat över sitt pass till ryska myndigheter.

– Ja, men… jag är svensk medborgare… det var bara nåt jag måste… jag…

– Hur många kopior av det tror du dom hinner ta på en timme,  för att inte tala om på en dag? Hur länge har ditt pass seglat runt där kanske?

– Ähum… en vecka kanske…

– En vecka??!! Hördu… bli nu inte speciellt förvånad sedan om du misstänks för ett terrorattack mot EU:s styrkor i Afganistan. Du kan väl åtminstone komma ihåg att jag har sagt det.

Adrian har inga fördomar, säger han. Men jag vet. Jag som skapat honom.

– Nähä, säger han. Jag har INTE sagt att Kalle från Liljendal luktar ladugård.

Dåligt minne har han också. Men så är han ju också nuförtiden 40+.

Fan(r)unkare

Ett befäl kom in i duschen och frågade av menig NN.

– Står ni och runkar i duschen?

– Är det förbjudet att tvätta sig snabbt nuförtiden, frågade NN.

Nä men va fan… det där kan du inte skriva på bloggen säger jag åt Adrian.

– Fanjunkare finns det i armén, säger han. Inom amfibiekåren och flottan också. Men inte några fanrunkare.

Ute och cyklar

Ute på en åktur i den östnyländska bygden (med Helsingfors Dagblads fina grönvita Opel)  råkade Adrian och jag möta en cyklist. Hans fart var hög och munderingen klanderfri. Sportiga plagg och det viktigaste av allt – cykelhjälm.

– Såg du, frågade jag. Det var stadsdirektören.

– Jepp. Är det inte vad jag alltid sagt, svarade Adrian. Att han är ute och cyklar.

Vill du ha ett lass dynga på din bil?

– Nu tar du emot den här pennan (med reklam för ett visst parti). Jag vet att du inte har en sådan från förut.

Adrian vägrar ta emot pennan. Dels för att han i dessa kommunalvalstider inte accepterar ens en liten gåva. Han har minsann sagt nej till mössor med kärnkrafsbolagens loggor också. Ingen ska kunna komma och påstå att han tagit emot mutor.

– Här! Det är en bra penna och du har inte en sådan från förut!

Situationen börjar kännas smått hotfull. Adrian minns hur en potatisodlare en gång hotade välta fyra ton rotsaker över hans Volvo om han inte passade sig.

Han hinner knappt reagera innan partipennan ligger i yttre facket till hans kameraväska.

– Och så ser du till att du använder den också. Eller vill du ha ett lass dynga på din bil?

– Ni är ju helt galna här ute på landet, muttrar han.

– Va sa du?

– Att ni har ett härligt väder här på ert jippo.

www.lasminadrommar.fi

ON LINE.

Känner att vi är det mest hela tiden med Adrian.

Vi har en blogg, vi syns på Facebook. E-post ramlar in på jobbet i två boxar, hemma i en box – och då det gäller Adrians och mitt liv – i ytterligare en skild box.

Vi sitter vid datorn, inte dygnet runt, men nästan. Här skriver jag om Adrian, här läser jag nyheter, här spelar jag spel, här har jag kontakt med kreti & pleti. Jag mejlar och chattar, jag uppdaterar min status, läser och skriver e-post, och nu – till sist men inte minst – är jag helt betagen av Östra Nylands nya webbsajt http://www.on.fi

När något händer en dag då vi inte ger ut tidningen vill jag vara först med grejerna på webben. Hot stuff eller bara aptitretare, spelar ingen roll. Möjligheterna är oändliga.

Adrian gäspar. Han har hållit på med det där på Helsingfors Dagblad redan under några år.

– Intressant blir det först då vi är ute på webben med en sajt som är direktkopplad till våra hjärnor, dygnet runt, säger han. Den kan avläsa våra tankar, fantasier och drömmar.

GULP!!! Är det nu verkligen vettigt?

Jag kanske inte tänker så snällt alla gånger. Mina fantasier tål måhända inte dagsljus och mina drömmar brukar vara väldigt knäppa, så…

– Alltså, säger Adrian och blinkar på ögat. Dom är högintressanta.