Fullt upp med en full tupp

– Månen är full, säger Adrian.

– Och du med, säger jag.

– Du har alltså fullt upp med en full tupp.

Jag beundrar Adrians kreativitet. Han blir alltid så där efter tre whiskyn.

– Stress-ande, säger han. Är det ett spöke som har bråttom?

Han halvligger i stolen och skrattar för sig själv.

– Berätta, säger jag.

– Så snopet det skulle vara att dela säng med en pyroman som säger ”jag tänder inte på dig”.

 

Många julklappar blir det…

Jag har så otroligt svårt för att hålla hemligheter. Alltså inte sådana där riktiga, som mina bästa vänner ber mig hålla tyst om.

Men då jag t.ex. köpt en födelsedagsgåva, eller som i dag, en julklapp som Adrian ska få… då är jag som ett litet barn. Tänker hela tiden på hur fin gåvan är och hur glad han ska bli.

Fyra timmar klarade jag av att hålla tyst. Sedan avslöjade jag att jag hade köpt en julklapp, men inte VAD han ska få.

Femtiosex dygn åtestår till jul. 56 x 24 = 1344 timmar.
Det kommer alltså att gå lysande för alla affärer i Lovisanejden.
Många julklappar blir det…

Adrian, Annika eller Aigars?

Adrian ondgör sig över att jag ger allt för lite tid åt honom. Först spelade jag en timme Bejeweled Blitz på Facebook för att kunna klå värsta konkurrenten Annika. Sedan hängav jag mig åt onlinerapportering från innebandymatchen M-Team-Tor. Min minisemester till trots.

– Bah, säger Adrian. Jag skulle ha tagit det där skottet som Tors målvakt missade. Det är hur enkelt som helst. Man iklär sig en uppblåsbar dräkt och pressar in sig i målet. Förresten, varför har dom inte tänkt på att dom kan ha en sumobrottare där?

Adrian är duktig på idrott. Speciellt på volleyboll och tennis. Ville han skulle han klara ett maratonlopp men han säger att det finns behagligare sätt att pina sig på.

Jag förklarar åt honom att han efter innebandymatchen får några timmar med mig igen, och imorgon ska jag skriva om honom hela dagen. Men han låter sig inte helt övertygas.

– Förresten, säger han. Nyårsresan du bokade åt oss den går till Lettlands huvudstad Riga. Det finns en innebandykoppling där också. Säg inte att vi ska dela hotell med Mihails, Aigars och Ingus också?

Ska våldgästa ett möte

Gillebröderna, mina vänner, ska få besök av en psykolog.
Alltså han ska vara föreläsare.
Kvinnor äro inte välkomna på dessa suspekta Gillebröders möten, men jag har min plan klar.

Burkhadräkten byts snabbt ut till en kostym. Med lösmustasch och diverse andra attiraljer (kanske en gurkha innanför brallorna) smyger jag mig in på mötet.

Och då dom minst anar det klär jag av mig och frågar psykologen.

– Vad är det för fel på mig?

(skrib.anm. Författaren till Horny24 och Uppdrag Utrotning har allt för många gånger i författarsammanhang sagt att hon önskade hon kunde vara en man ens för en halv dag)

Burkhadamen in action

Östnylänningar är ett frisinnat folk. Eller hur?
Om jag iklär mig en burkha då jag går på följande innebandymatch – kommer jag in utan problem?

Mitt svar är ja.
Innebandysektionen har knappast diskuterat huruvida en sådan ska godkännas eller ej.
Genom tyget säger jag vem jag är och marscherar in med kalaschnikovs och granater under dräkten.

– Nä men hallåååå, ropar Adrian. Sluta nu för fan! Det räcker väl med att det på Facebook finns galningar som hotar spränga riksdagen.

– Jag hotar inte spränga nåt, säger jag. Jag gör bara ett test. Kommer jag in eller inte.

– Och om du kommer in klandrar du dem för brister i säkerheten? Kommer du inte in säger du att dom är rasister.

– Journalistik på låg nivå alltså.

– Just det. Jag ska pröva det där med gurkhan istället, säger han. Den ligger ju under bältet.

– Hahaa, säger jag. Då missar du matchen. Nån släpar iväg dig – antingen till herrarnas eller damernas toa.

Minister på pumpakarneval

– Jag såg dig i TV, säger Adrian.

– Nåjoo, säger jag. Lovisa har ju varit i rampljuset på sistone, men nu är det slut på det. Kommunalvalet är över och om tre år är hela Finland med i valsvängen.

– Du var i närbild i Närbild.

– Hahahaa. Hade gärna fått vara ännu mera närbild. Så att man inte hade sett min bak. Bakifrån.

– Det var väl inte så farligt. Värre var att du pekade på ett namn på whiteboarden. Katainen.

– Är det mitt fel att högdjuren rände hos oss stup i kvarten före valet?

– Men i följande bild pekar du på en annan text. Pumpakarneval står det.

– Det hade varit en karneval i Strömfors där man tävlade om vem som hade den största pumpan.

– Hahahaa. Det fattar ingen annan än du. I nästa Seiska kommer du att få läsa om Katainen som varit och pumpat på karneval.

Dieter – min Q-man?

Har hittat en klippbok från 1976. När jag skapade den var jag 14 år. Där finns allt från idrottresultat och bilder från tävlingar jag själv deltog i…

Adrian lyfter på ögonbrynen.

– Jo, säger jag. Jag hoppade faktisk 145 cm i höjd. Utan studsbräde.

– Det betvivlar jag inte alls, svarar han. Men vad är det där?

Han pekar på ett av urklippen.
Ja, herregud, vad är det? Jag blir röd om öronen. I klippboken finns ju en massa kommentarer om vad jag tyckte om det andra könet. Killar i min egen ålder var inte pop, jag gillade vuxna män.

Där finns en bild som  föreställer en modell, eller en kille som kanske på den tiden var med i en Snyggaste Man-tävling… jag minns inte varifrån jag klippt ut bilden. Jag köpte väl tyska poptidningar på den tiden?

Adrian har blivit jätteintresserad. Jag vill bläddra vidare för den här nostalgiska trippen är verkligen pinsam. Som om jag stigit in i en skum garderob där hyllorna bågnar under tyngden av allt jag sagt, gjort, fantiserat om och – framför allt – ljugit om då jag var en fjortis.

– Kolla byxorna. Spända som korvskinn. Den där är ju inte så liten heller, om han inte satt in en gurka i fickan förstås.

Jag smäller honom på fingrarna.

– Jag vara bara 14 år då, säger jag. En liten flicka som inte tänkte på sånt.

Dieter, läser Adrian högt. Gud så snygg han är, min Q-man. Du kan inte ha menat hans frisyr så jag vet precis vad du tänkte på. Redan då.