Hej dåååå trädet!

I dag när jag kom ner till strandkiosken och Casinoparken såg jag att en av ekarna hade sågats ned. Inte helt och hållet, men det är väl bara en tidsfråga innan trädet försvinner.
Jag antar att det hade drabbats av nåt slags trädsjukdom eller att det var gammalt. Någon trädexpert är jag inte.
Men det är ändå alltid på något sätt sorgligt när träd kapas. För några år sedan togs en ståtlig tall bort från det som i dag är cykelparkering vid kiosken. Folk blev ledsna. Någon hämtade till och med ett kors till platsen och sade att staden hade begått ett mord.
Gamla, stora träd utgör ibland säkerhetsrisker på blåsiga platser vid havet. Så jag förstår att det här var ett nödvändigt ingrepp.
Men sorgligt är det ändå. Träd är så fina, vart och ett av dem har sin själ.
Så nu säger jag bara ”hej dååååå trädet – RIP – vila i frid”.

Rena rama Bullerby-idyllen hos grannarna

Men inte var det väl riktigt så här hon tänkte sig att det skulle vara? Jag menar författaren Astrid Lindgren som skrev om barnen i Bullerbyn, Melukylän lapset.
En längre tid har jag bott granne med Bullerbyn. Närmare bestämt två hundra meter söderut från den. Kan bara föreställa mig hur det känns att bo inne i den.
Som att vara hos mardrömstandläkaren varenda dag.

Tanten i taxin

– Om det regnar mycket eller är väldigt varmt tar gamlingarna taxi. Dom orkar inte gå och bära så mycket.
Sade taxichauffören som vänligt hade lyft in mina tunga kassar i bagageutrymmet.
– Jag brukar nog annars gå, svarade jag som inte ville vara en av många gamlingar. Men just i dag har jag handlat meloner och annat som väger mycket.
Undrade själv efteråt varför jag höll detta lilla försvarstal. Som om taxichauffören behövde en ursäkt för att jag hade ringt och besvärat honom att hämta mig.
Väl framme hoppade jag ur bilen och öppnade själv bagageluckan för att hurtigt lyfta ut kassarna. Så gammal är jag ju inte att jag inte skulle orka det. Efter en liten stund kom också chaffisen ut från bilen.
– Skulle vi betala också, frågade han.
Efter lite fummel hittade jag plånboken.
Undrar om det ofta som unga och viga damer glömmer betala.

Jag erkänner… jag spelar Bubble Saga!

Jag är inte den enda vuxna som spelar Bubble Saga på Facebook. Jag ser nog er andra där också! Utan er skulle det kanske ändå vara lite svårare att erkänna att spelet faktiskt är lite addicting. Och att man kan bli lite purken då man inte avancerar i världarna utan tvingas köpa liv för Facebookkrediter…

Jag menar, visst kan man gå till en kändis och säga att man ska ha autograf åt barn eller barnbarn fastän man inga barn och barnbarn har. Men att erkänna att man spelar Bubble Saga då man är 49…
Jag får väl trösta mig med det jag hört äldre säga. Då man fyllt 50 får man vara hur tokig som helst.

En mulen dag på playan

Här går det ingen nöd på mig. En mulen dag i kiosken på Playan har jag kontakt till yttervärlden via mobilt bredband. Tid att surfa runt, skriva dagbok, läsa tidningar.
En och annan kund har jag också haft. Det är ju midsommar. På den närliggande campingen finns det folk som inte bryr sig om väder och vind. Somliga vill ha kaffe, andra en bulle eller glass. Barn köper godis.
En dag som den här har jag tid att prata med kunderna och skriva ett blogginlägg. Då solen gassar och stranden är full av människor hinner jag varken med det ena eller det andra… men nog med det tredje, det vill säga kränga glass, kaffe, bullar och läsk.
Du som ännu inte besökt vår sommarkiosk – välkommen! Du har drygt fem veckor på dig att besöka oss.

Midsommarmums!

Vad är en sommar utan sol?
Utan glass och somriga bär?
Jag njuter i min enkla kjol
av livet just nu och här.
Vad vet jag om morgondagen?
Får jag se den? Har solen flytt?
Därför ger jag glass åt magen,
var dag är ett äventyr nytt.