Kolla bord 33 på loppmarknaden!

Från och med fredag eftermiddag 30 september säljs de här böckerna och mycket annat intressant på bord nummer 33 i Loviisan Suurkirppis.
Det är för övrigt skojigt hur det ena sätter i gång det andra. Då man ska ha ut höststövlarna från en låda i skrubben hittar man skor man aldrig använt, och ett par väskor åker också med till loppmarknaden.
Vi köpte en ny stereo och sätter gamla högtalare till försäljning. I samband med det flyttades en stor blomkruka bort från ett ställe och landade på ett annat ställe, vilket ledde till att det också blev lite snurr på blomstren i hemmet.
Dels fick vi lite städat, dels hittade man sådan man inte kom i håg att man ägde 😀

Rasistiskt med negergrytlapp?

Brunbergs chokladtoppade godis fick inte kallas negerkyssar. Flickan på bilden hade putande rumpa och för kort bastkjol. Plutande röda läppar skulle bort. Det var sexistiskt och rasistiskt.
Likaså skulle den mörkhyade gubben från lakritsstången bort, och Kinagodisets snedögde kille med triangelformad gul hatt blev för mycket för en asiatisk journalist i Sverige.
Alla har vi rätt till våra känslor, men ibland tycker jag vissa saker går till överdrift.
I dag hittade vi den här grytlappen i en låda i köket (obs! redigerat ord – hade kallat det pannlapp innan, så som vi finlandssvenskar gör). Det är makens mormor som har virkat den. Och jag tror inte alls att hon tänkte i rasistiska banor då hon jobbade med hantverket. Tvärtom, färgerna har säkert inspirerat henne. Och det finns ju människor med den här hudfärgen. Människor som är vackra i sina granna huvudbonader.
Är det inte rasism att FÖRBJUDA användningen av sådana här fina saker? Jag tycker pannlappen är både rolig och vacker.

Fram med supporterhalsduken!

Det är inte lätt att fota sig själv i supporterhalsduk. Bokstaven R i TOR syns ju inte.
I dag har Lovisa Tor sin första match för säsongen i ligan och två timmar innan matchstart kom jag ihåg HALSDUKEN!
Panik, panik… var finns den? Efter att jag grävt lite här och där hittades den. Nog för att den luktar skåp, men säsongen är lång så halsduken kommer nog att luftas.
Två timmar efter att det här inlägget skrivits sitter jag i idrottshallen och ropar TOOORI… och slår händerna mot varandra… klapklapklap!

Detta försöker jag inte tillreda hemma

Om jag försökte tillreda den här efterrätten själv skulle det högst sannolikt resultera i en bild på Facebook i serien ”Ei mennyt niin kuin Strömsössä”. På svenska blir det ungefär ”Det gick inte riktigt som på Strömsö” och Strömsö är ett livsstilsprogram på finlandssvenska kanalen där det snickras, pysslas och bakas med stor framgång.
Jag brukar alltså tänka att det är bäst att låta proffsen sköta det de har lön för.
Denna efterrätt, Äpple Tarte Tatin med pistageglass, kan avnjutas på Bistro O Mat i Kyrkslätt. Ett trevligt, trendigt, sobert, på alla sätt fint-i-sin-enkelhet lunchplats.
Vi var där från Östra Nylands redaktion i dag för att besöka Mitt i Nylands-redaktion. Bägge producerar vi ju lokaltidningar.
När två av oss ÖN-redaktörer plockade fram kamerorna och sa ”jag måste ju fota till bloggen” fick vi i gång en diskussion om ”alla” som fotar för sina bloggar och att man borde intervjua dom här bloggarna som i tid och otid knäpper foton var än de rör sig.
Hur efterrätten smakade? Helt ljuvligt! Den var varm på ytan och kall inuti, len och fräsch. Inte på något sätt tung och kladdig. Den får tio poäng och papegojamärke!

Historien om tanten som mötte en sammetsögd försäljare i ett köpcentrum

Jag är inte helt säker på att en kvinna i min egen ålder, eller en yngre kvinnlig försäljare, hade lyckats sälja den här produkten åt mig. Original Dead Sea Minerals.
Inte för att jag tvekar på ursprunget, jag har varit där själv och vet att det säljs allt från undergörande salt till lera.
Men … när en ung man med bruna ögon och brunt hår greppar min hand och i ett huj ger både nagel- och handvård har jag svårt för att värja mig. Händerna blir lenare än den lenaste babyrumpan och doftar dessutom gott.
Vips är affären ett faktum. Jag vandrar i väg med en burk i en påse. Något nöjd ändå för att jag inte köpte TVÅ burkar. Han försökte nämligen övertyga mig om att jag behöver en handkräm också.

Min fråga till konsumentombudsmannen eller -kvinnan är följande.
Får man göra så här? Placera ut vackra män som trollbinder medelålders kvinnor så till den grad att de paralyseras och köps det som sätts i deras händer?

Lite senare på eftermiddagen köper jag också – helt självmant – Muminklisterbilder, en Muminläsårskalender och en Mumindisktrasa.

Mina Ikeanerver är lika med noll

– Gör det själv Ikea-Ingvar, hade nog jag skrikit om det hade varit upp till mig att få rullgardinen i köket på plats.
Mina Ikea-nerver är lika med noll. Beskrivningarna som följer med paketen gör mig tokig på nolltid.
Men händige och tålmodige maken stretade på. Jag bistod med smått pyssel som att sträcka fram en blyertspenna eller ett vattenpass. Och satt i ett annat rum och höll för öronen då borren tjöt.
Efter rullgardinen kom ännu en magnettavla på plats på väggen. Piece of cake. Men så bestod den inte heller av fler delar än en.

Min mysiga kamurkka

Så här ser det ut i min kamurkka på jobbet. När jag använde det ordet på Facebook var det en annan östnylänning som sa att han nästan hade glömt bort det ordet. Kamurkka skulle han ta till heders igen.
Någon som vet varifrån ordet härstammar?
På Facebook fick jag också veta att man på en del arbetsplatser förbjudit anvädningen av värmeljus på grund av brandsäkerhetsskäl. Usch, så tråkigt om man skulle sätta P för ljusanvändning också hos oss. Jag har sett till att underlaget är sten och att ljuset finns inne i ett glas. Inga gardiner får fladdra i omedelbar närhet, och blommorna har jag också flyttat några centimeter bort från ljushållaren.
Det som inte syns på bilden är en svart magnettavla och väggarna som jag kan fästa papper och fotografier på med hjälp av nålar. Om man kan se till att arbetsplatsen är mysig gör man väl det, eller hur? Det ska vara KUL att komma till jobbet!