Min oretuscherade blogg

Så här såg min morgon ut i dag. Balkongsdörren, som inte syns, står öppen. In kommer frisk, sval luft. Jag sitter i soffan invirad i duntäcket som jag släpat med mig från sängen.
Jag ser på Min Morgon i Yle5 och hör till min stora sorg att medieprofilen Hannu Olkinuora avlidit. För ett par år sedan var vi på samma utbildning inom KSF Media i Helsingfors och jag gjorde ett grupparbete med bland andra Hannu. Han var en varm, anspråkslös och intelligent person.

Vad jag egentligen ville visa med den här bilden är min oretuscherade blogg. Den ska inte vara tillrättalagd som så många andra bloggar där endast superlyckade bilder av maträtter, vackra människor, pysseldetaljer, inredning och kläder får plats.
Jag visar alltså en del av vårt vardagsrum sådant som det såg ut i morse. Varför städa, fixa och stajla? Då visar jag ju inte MIN morgon.

I går satt jag ute och läste, skålade i vin med svärmor, solade och njöt. Har jobbat rätt intensivt hela sommaren med romanen och i kiosken, så nu unnade jag mig en dag i slapphetens tecken.

Friden stördes bara under en stund av en helikopter som flög på rätt låg höjd, men just då lyckades jag inte ta en bild. Jag tror att det var fotografering av ellinjer på gång.
Men med min fantasi ser man något helt annat. Att helikoptern plötsligt ska störtdyka och kulsprutorna börja smattra så att grus och gräs ryker omkring oss. Eller att det var en polishelikopter på jakt efter en mördare.

Jag säger som konstapel Anders Henriksson brukar säga åt Adrian Debutsky i mina böcker. Du har läst för många deckare.

Responsen värmer

När jag städade lådorna i mitt lilla förlag, som finns på ett par kvadratmeters yta i samma rum som jag sitter och skriver, hittade jag det här kortet.
All läsarrespons värmer, men det här var speciellt eftersom tacket kom från tre pensionärer i åldern 84-88 år. De hade alla läst ”Horny24” och funnit den såväl lättläst som intressant. Erotiken i boken piggar upp ”gamlingar”, och så får man sig ett gott skratt emellanåt, skrev de.
Kortet fick jag för fem år sedan så jag vet inte om samtliga läsare är kvar i livet, men kortet är ett av många fina minnen.

I dag har jag fortfarande haft massor att göra.

Jag har kontaktat min arbetsgivare och hört mig för om vi har en monter på bokmässan i Helsingfors och om jag får sälja min bok där.

Jag har mejlat med Maria, hon som ritat pärmen. Hon har lärt mig vad en template är (modellen som omslaget görs på, så att bland annat vikningarna blir rätt).

Jag har talat med en av producenterna för en tidning om finlandssvenska böcker som ska ges ut i oktober.

Jag har avtalat tid med en kollega som ska hjälpa mig lägga upp boksidorna så att jag senare får dem i pdf-format till tryckeriet.

Dessutom har jag kontaktat Finlands  svenska författareförening och anhållit om en blankett för medlemskap.

Så jag har en hel del att göra, fastän ”Adrian III”  i det stora hela är klar.
Skrev tacktexterna i går. De kommer i slutet av boken och riktas till alla som på ett eller annat sätt hjälpt mig i projektet.

Och visst… jag måste skriva persongalleriet också!

Sista kapitlen formas

Det är sannolikt att jag i dag skriver de sista kapitlen i boken som inför läsarna har arbetsnamnet ”Adrian III”.
Varför jag använder ordet ”sannolikt”? Jo, för att jag inte vet hur lång tid det kommer att ta och vilka eventuella överraskningar dyker upp på vägen. Då menar jag inte telefonsamtal eller annat som avbryter, utan hur karaktärerna beter sig.

Det känns märkligt att vara inne på slutrakan. Jag har haft ledigt från jobbet för att få boken klar, så snart har jag nått målet. Och jag väntar förstås på den dag då jag får ha min tredje bokbebis i min hand.
Men det är vemodigt också. Ett krävande jobb håller på att bli klart. Jag både vill och inte vill släppa arbetet.

Därför känns det bra att ha strukturerna för ”Adrian IV” klar 🙂

Jag har fått mycket inspiration i min slutspurt av att som avkoppling i skrivarbetet läsa Magnus Hedmans ”När ljuset släcks”. Konstigt nog känner jag igen Adrian i Magnus, eller tvärtom. Inte för att Adrian någonsin spelat toppfotboll, genomgått en skilsmässa eller varit inblandad i dopingskandaler.

Utan mer för att de är rätt lika som personer. Bägge har temperament. De talar först och tänker sedan. Och de har lärt sig massor med åren, om hur man tyglar temperamentet  och lär sig veta vad som är det bästa för en själv.

Stora dåd i liten stad

Helt fantastiskt sensommarväder fick vi bägge dagarna under Lovisa Historiska Hus. Vi tog en liten paus på Ölvins gård och där var det nästan fullsatt fastän extra bänkar och bord placerats ut.

Jag beundrar alla som renoverar gamla hus, men också de företagare som sliter från arla till särla. Hur kan man förbereda sig inför en invasion på tiotusen personer? Då man inte vet om det kommer att vara sol eller regn? Inte för att alla tiotusen besöker just den här krogen, men ändå.

Den anrika sommarrestaurangen Kapellet håller på att återfå sin forna glans. Efter att restaurangverksamheten upphörde för ett antal år sedan har byggnaden dels förfallit, dels genomgått ett antal mindre lyckade ”renoveringar”.

Men nu, i Airi Kallios ägo, händer sådant som är rätt för byggnaden. Tänk att det finns människor med sådan ork och entusiasm. Någon som brinner för det här med att bevara gamla byggnader, och bygger hon om är det för att huset så småningom ska se ut så som det gjorde i början av 1900-talet.

Under LHH-dagarna fanns det här mysiga caféet i Kapellet. Här såldes också t-shirts, muggar och annat smått och gott till förmån för renoveringsarbetet.

Ett gammalt piano som fått en glasdisk ovanför tangenterna fungerar bra som bardisk eller bord.

Det görs alltså många stora dåd i en liten stad vid Finlands södra kust.

Invasion i småstaden

I dag inleddes evenemanget Lovisa Historiska Hus, som arrangeras för åttonde gången. Det är svårt att beskriva hur det ser ut och känns då det till en stad som har 17 000 invånare kommer minst 10 000 människor till.
Och då ska vi komma ihåg att mer än hälften av våra 17 000 invånare bor ute på glesbygden.
Stadens alla gator och flera öppna platser, sådana som sandfotbollsplaner, är fyllda av parkerade bilar. I den gamla stadsdelen och på torget är det smockfullt med folk.
Många har kommit för att besöka vanliga människors hem, 44 objekt visas i år, en del av dem ligger utanför stadskärnan.
Men många nöjer sig med att bara besöka marknaderna, samlarmässan eller utställningarna.

Jag beundrar verkligen folk som orkar hålla på med gamla hus. Som paret Karvonen som köpte lärarinnan Ester Berlins hus vid Saltbodtorg (bilderna ovan). Huset heter nu Vackerbacka, och kanske backen inte är så vacker just i dag då den svämmar över av gamla stockar och bräder. Men otroligt mycket har hänt på ett år.
Och bara det att det finns människor som värnar om gamla byggtraditioner. Som har ork att vänta tio år innan de kan flytta in i sitt härliga hus.

LHH gästades av Svenska folkpartiets ordförande, försvarsministern Calle Haglund, till vänster. Här intervjuas han av Östra Nylands frilansreporter Inge, som också bloggar här.
I Haglunds följe ses Tom Liljestrand, i mitten, och Roger Turku till höger.
Evenemanget LHH fortsätter söndagen den 26 augusti.

Man blir lite underlig…

… när man sitter så mycket ensam på ett rum och skriver fiktiva historier.
Eller då man druckit två glas Koskenkorva med cocacola.

Vad håller hon på med egentligen? Rinner det snor från näsan direkt ner i glaset? Och vad har hänt med hennes ögon?
Äsch, man måste väl bjuda på sig själv lite. Vi skrattade gott väninnan och jag när den här bilden togs. Sedan messade jag den åt maken som var långt ute i skärgården på lägerskola. Han blev inte ett dugg orolig.

Och då jag varken har barn eller barnbarn att möta från en lägerskola står jag och väntar på gubben. Det regnade mest hela dan då dom var ute i går, men i dag var vädret hyfsat och dom hade det rätt varmt hela tiden.
Gubben min, det är han i blågult. Heja Sverige!

Sladdhelvetet

Ursäkta rubriken, men så här är det ju. Alla sladdar behövs. Det går inte att använda en och samma till telefonerna, kamerorna, datorn och iPaden.
Fram tills i dag hade jag samlat sladdarna och diverse andra små tekniska rackerier i en skolåda. Men den var inte så praktisk, och inte ens så där riktigt snygg fastän det var Nikes märke på den.

Så i dag när jag besökte Robinhood för att köpa ett par nya blusar och annat smått och gott blev den här lådan mitt enda impulsköp. Och jag tycker den är riktigt fin.