Stackars Adrian…

Han börjar ta form...
Han börjar ta form…

I dag gav jag mig in på något lite svårare på målerikursen. Kanske inte direkt porträttmålning, för mannen jag ska avbilda finns inte på riktigt. Eller jo, han finns… i min värld, och troligen i många läsares världar. För så fort som jag säger att han inte finns står han där bredvid mig och säger ”alltså vad f-n menar du med det?” Han svär ganska mycket den här mannen.

Och gissa om han morrade och hade åsikter då han stod och tittade på bilden jag började måla.
Det berodde delvis på att jag använde Daniel Craig som modell, för proportionernas skull. Men jag skippade honom ganska fort.
– Bra, sa Adrian. Det är mig du ska måla och inte den där fjanten som du redan hängt upp på två väggar i vårt hem.

Ja, alltså han har flyttat in här 🙂 Om ni inte förstått det redan…

Nu riskerar det här bli en lång story eftersom herr Debutsky har så många åsikter, men jag ska försöka fatta mig kort.

– Hördu, jag är faktiskt inte skär i fejset på riktigt. Och så ser det ut som om jag skulle ha fått på käften, jag har ju en blåtira.

... men det dröjer nog ett par kurskvällar minst innan han är klar.
… men det dröjer nog ett par kurskvällar minst innan han är klar.

– Nu får du lov att ta det lugnt, sa jag. Hudfärg ska målas i flera lager, detsamma gäller ditt hår. Dessutom måste färgerna torka innan jag målar nästa gång. Och du vet att tålamod inte är min bästa egenskap. Vi får vänta med skuggorna och skäggstubben, ögonen, munnen och näsan till nästa vecka.

Han muttrar något ohörbart.

– Om du inte är snäll så ser jag till att du faktiskt får en blåtira på målningen, säger jag.

– Räcker det inte med att du dikterar mitt liv i böckerna, ska du bestämma hur jag ser ut också?

Jag nickar. Det ÄR ju jag som bestämmer hur han ser ut.
Det är nu bara det att han är riktigt snygg och jag vågar inte lova att han blir det på tavlan.

Men då konstläraren sa att han har ju jättebreda axlar – DÅ blev han nöjd minsann.

En höst full av färger och smaker

Iris Spoolder från Holland säljer ostar. Den två år gamla goudaosten är mångas favorit. Foto: Mariella Raevuori
Iris Spoolder från Holland säljer ostar. Den två år gamla goudaosten är mångas favorit. Foto: Mariella Raevuori

I dag hade vi höstmarknad i Lovisa. Solen sken och det var en fin stämning med många dofter och färger. Det mera exotiska inslaget bestod av ostar, bland annat från Holland. Dessutom fanns det oliver i massor av olika smaker och soltorkade tomater som låg läckert upplagda.

Oliver i olika smaker och soltorkade tomater. Foto: Mariella Raevuori
Oliver i olika smaker och soltorkade tomater. Foto: Mariella Raevuori

Det är alltid lyxigt och trevligt att få ha en fotograf med sig i lokalreporterjobbet. Mariella som praktiserar hos oss har utvecklats massor sedan hon förra gången gjorde sin praktik. Så det är hennes bilder ni får njuta av här!
Lite fler bilder hittar ni också HÄR, två är samma som jag visar på bloggen, men där finns också andra.

Jag köpte en svartvit (vad annars?) klänning som jag ska visa er en annan gång.

Men visst bjuder hösten på fina färger och ofta sol och klar hög luft. Det är inte grått och ruskigt hela tiden.

Färger man inte kan annat än bli glad åt :-)
Färger man inte kan annat än bli glad åt 🙂 Foto: Mariella Raevuori

 

Min näromgivning

Har lovat visa bilder från min näromgivning och här kommer två.

Svenska lågstadiet, Generalshagens skola.
Svenska lågstadiet, Generalshagens skola. Ligger ett par hundra meter från mitt nya hem.

När jag var yngre kallade man skolan fängelset, och lite som ett sådant kanske det också ser ut. Bara gallren saknas 🙂
Det här är en del av fasaden, från andra håll ser skolan annorlunda ut.

Alldeles intill skolan finns en stor park, Kapellparken. Där finns stora stenar, många träd och buskar, kullar, stigar, gångar, en damm och en sommarrestaurang.

Om barnen från skolan får gå till parken hittar de många spännande ställen att utforska.
Om barnen från skolan får gå till parken hittar de många spännande ställen att utforska.

Jag cyklar till matcherna i idrottshallen via skolan, längs Dragongatan och Ågatan mot busstationen.

Undrade i går varför det kändes så trevligt, på något sätt tryggt och mysigt och hemvant att ta den vägen.

Tills det slog mig att här rörde jag ju mig dagligen åren 1969-1973 då jag gick i det som på den tiden hette folkskolan. Jag cyklade eller promenerade längs Dragongatan och Ågatan, vände till vänster på Östra Tullgatan och hade därifrån bara några hundra meter till barndomshemmet på Kuhlefeltsgatan.

Alltså var det nostalgi jag kände ❤

 

Åter en rysare

Lovisa Tors innebandylag i division kan verkligen det där med att ge spänning åt fansen.

6-2 blev 6-6 i fulltid men lyckligtvis sedan 7-6 i förlängningen.

Och domarna var precis sådana som de ska vara i matcher – osynliga.
De utvisningar som gavs i tredje perioden då allt hettade till var motiverade – detsamma kan man inte säga om utvisningarna i går.

Men nu har förlusten varit och farit – i dag suger vi på segerkaramellen.

Så här ser det ut innan  spelarna springer in på planen och Lovisa Tors hemmamatcher börjar .
Så här ser det ut innan spelarna springer in på planen och Lovisa Tors hemmamatcher börjar .

Matchande gåvor

… som jag glömt att visa här.

En röd duk fick jag av Inge-Maj, Bengt och FasterAster redan för ett par veckor sedan. Den passar bra i mitt vardagsrum där de dominerande färgerna i övrigt är svart, brunt och vitt.

Två pannlappar som matchar inredningen i köket där mycket går i beige, brunt och grått fick jag av väninnan Annika.

Tacksam!

Praktiska gåvor jag fått av släkt och vänner.
Praktiska gåvor jag fått av släkt och vänner.

Heta känslor

… var det många gånger i matchen mellan Tor och SB Welhot.

Ställningen var 3-3 vid fulltid och vid 60.00 fick Tor dessutom en utvisning. Och under förlängningen blev det en utvisning till… och ett segermål för Welhot som kändes både snopet och lite orättvist då bara 40 sekunder återstod av matchen.

Ibland finns det dagar då man tycker att man gärna skulle skära sönder domarduons bildäck.
Men å andra sidan, inte hade jag velat att de här domarskrällena hade stannat kvar i vår stad.

Jag kanske bara skulle ha frågat dem på vilket lotteri de vunnit sina domarkort. Eller om de RIKTIGA domarna hade insjuknat och så plockade man två gubbar från gatan som aldrig tidigare satt sin fot på en innebandyplan. Eller kanske motståndarna hade kidnappat de riktiga domarna, bakbundit dem och satt två av sina egna spelare att döma matchen?

Jag borde nog börja skriva två olika matchreferat. Ett sakligt för tidningen och ett osakligt men så mycket roligare på bloggen 😀

Här är det jag som bestämmer, säger mannen i röd blus. Alla i Tor får utvisning. Ni får inte vara dumma mot dom i svarta kläder!
Här är det jag som bestämmer, säger mannen i röd blus. Alla i Tor får utvisning. Ni får inte vara dumma mot dom i svarta kläder!