Hoppas morfar gillar…

… att jag gett brevet hans kära hustru, min mormor fick, en plats i hyllan som jag själv tycker är en hedersplats.
Min morfar stupade i kriget mot Ryssland. Jag har aldrig träffat honom, men ju äldre jag blir, desto mer tacksam är jag för hans och alla de andra soldaternas insats. Tack vare dem lever vi i ett fritt Finland i dag.

När vi städade i huset där mormor och min numera även avlidna morbror hade bott hittade vi det här brevet. Undertecknat av fältmarskalk Mannerheim. För ära och fädernesland… det var ett tack till min mormor som blev ensam med fyra barn.

Tackbrev till stupad soldats änka.
Tackbrev till stupad soldats änka.

Brevet ramades in redan innan jag flyttade till den här bostaden.

Men då jag nu av olika orsaker vill ha ordning på Bondprylarna placerade jag brevet av fältmarskalken på samma plats som en del av mina kära Bondgrejer.
Bästa platsen tycker jag själv, eftersom jag inte så gärna bankar hål  i väggen i bostaden som inte är min egen.

Hedersplats i hyllan.
Hedersplats i hyllan.

18 reaktioner på ”Hoppas morfar gillar…

  1. Vackert o hedersamt. Min farfar o min morfar var för gamla för att delta i senaste krig. Båda avled nåt år efter krigsslutet. Min pappa kom hem från fronten oskadd. Men hade nog men av allt han upplevde. Det var sällan han nämnde nåt om sina upplevelser. När hans kamrater från kriget kom på besök så fick vi barn inte vara med. Det är mycket jag skulle vilja fråga honom om, men nu är det för sent. Tyvärr.

  2. Min farfar försvann också i fronten. Antingen död eller arbetsläger. Min pappa fick aldrig veta vad har hänt egentligen, och det tynger honom. Han fick inte ersättning heller som de fick där kroppen hittades.
    Han offrades utan upprättelse.
    Skönt att din mormor fick brevet.
    Det är ett erkännande. Och han blev hedrad.

    1. Finns så många sorgliga historier där människor inte fått upprättelse, där kroppar inte hittats (min morfars hittades inte)… så många tyngda sinnen och människor som i dag är gamla men som aldrig glömmer det de upplevde som barn. Vi bär ju alltid det barn vi var med oss i vårt inre ❤

  3. Hej Carita ! För 70 år sedan stupade min bror som frivillig svensk i Finlands i krig mot Ryssland men han blev kvar på slagfältet. Det blev 70 år av tystnad tills ett par ryska sökare hittade honom i somras och tillsammans med 17 finska kvarlevor kom 18 små kistor med ben över gränsen till Finland i i oktober 2014. Min bror Lennart Hultqvist fick äntligen sitt namn uttalat och vi har haft en helt förunderlig begravning av hans ben. Min mor fick aldrig något brev från Mannerheim men jag fick ett fint papper från Finska Försvarsmakten och den Finska Friheten som jag inte hört prisas under alla dessa år förrän nu, känns jättefint att vara lite delaktig i. Britta

    1. Ja, det finns ju otaliga öden och berättelser av det här slaget. Soldater som hittats, de som inte hittats, livslånga funderingar, stora sorgebördor.
      Tack för att du berättade din historia här ❤

Glad för varje liten kommentar – ha en fin dag!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.