Jag känner allt mer…

… att jag har rätt att ge mig själv tid.
Jag behöver känna efter vad jag vill göra resten av mitt liv.
Det kan gå någon dag då och då att jag bara är hemma och pysslar med sådant som ger mig sinnesro.
Andra dagar har jag full fräs från morgon till kväll med olika arbetsuppdrag.
De ger mening i mitt liv, ett socialt umgänge en människa inte ska vara utan.

Men – jag tänker ofta på att det troligen är först nu som jag har landat efter smällarna jag fick 2014–2015.

Den första kom  i maj 2014. Den kärlek jag trodde på höll inte. Min man hade hittat en annan, han ville få ut mer av sitt liv än jag kunde ge honom. Det blev en för mig ofrivillig skilsmässa.

Sedan kom nedläggningen av tidningen jag älskade, totalt lokala Östra Nyland som blev regiontidningen Östnyland i januari 2015. Jag miste många fina arbetskamrater, rötter revs upp.

Bilden är tagen genom ett bussfönster. Under sådana färder har man tid att tänka på mycket.
Bilden är tagen genom ett bussfönster. Under sådana färder har man tid att tänka på mycket.

Men det är klart att jag stretade vidare. Det fanns inga alternativ. Jag kunde ha lagt mig ner för att bara dö, men det gjorde jag inte.

Nu 2-3 år efter de här stora omställningarna i mitt liv tar jag en dag i sänder.
Ibland är jag orolig. Hur ska jag klara ekonomin på sikt? Med besparingar går det en tid, men vad händer sedan?

Jag tycker själv att jag har varit modig. Som sagt upp mig från en fast anställning, lyssnat till hjärtats röst och satsat på ett eget företag. Jag ångrar ingenting.

Varje kväll, många morgnar också – tar jag några stilla samtal med kraften jag tror på. Har jag klarat mig så här långt klarar jag mig alltid några dagar, några månader till.
Högre krav än så behöver jag inte ställa på mig själv.
Jag önskar att du som läser det här inte heller ska vara för sträng mot dig själv.

Det finns något som kallas tillit.

32 thoughts on “Jag känner allt mer…

    1. Tack snälla du!❤
      Jag önskar att jag oftare vågade skriva så här.
      Men det finns människor som inte tycker om det jag skriver och som jobbar i kulisserna för att "knäcka" mig.
      Jag försöker ändå att aldrig sluta tro på det jag som själv känner är rätt.

      1. Sluta aldrig tro på det som känns rätt för just dig. Skriv som du tänker och känner, följ ditt hjärta och din inre röst. Det brukar i slutänden bli väldigt bra. Det är lättare sagt än gjort, men du verkar ha kommit rätt långt på den vägen redan. Och jag gillar det du skriver 😊

      2. Tack igen en gång!
        Jag vill gärna vara öppen och strävar till det varje dag.
        ”Problemet” är kanske att jag bor i en småstad.
        Jag har över 300 läsare varje dag, ibland upp till 500. Bara en bråkdel kommenterar, ger sig till känna. De flesta som skriver kommentarer är från Sverige. Några modiga från mina hemtrakter ger respons, en del här, andra på Facebook.
        Utan allt stöd utifrån skulle jag inte har orkat. För det här med att vara öppen på bloggen visar var jag har dem som förstår mig i min smärta, och som förstår att det här är en process som för mig vidare i livet. De som vill att jag ska vara tyst har kanske sin egen agenda för det?

      3. Så kan det absolut vara. Det där med egen agenda… Det allra viktigaste är att göra det man själv vill och som känns bra. Det kommer alltid finnas människor som tycker en massa saker. Jag tycker du skriver bra och intressant, så jag tänker hänga kvar här 😊 De som inte vill att du skriver tycker jag bara kan sluta läsa. Som tur är har vi uppnått en ålder där vi själva bestämmer vad vi gör och inte gör 😀

      4. Ja, jag tror jag har kommit dit nu – eller är på väg dit – att jag kan strunta i vad andra tänker, då jag vet att jag har rätt att uttrycka MINA känslor på min blogg.
        Du har också en fin blogg, inte att förglömma!

  1. Ja, absolut att det finns tillit och den är så stark att man kan skriva den fram och baklänges! Testa!
    TilliT. Jag brukar skriva så.
    Vad fint du skrivit och det känns att du är trygg i dig själv. Jag som har haft sorg i snart 5 år, känner också glädje med mig själv numera. TilliT.
    Ljus och Kärlek till dig, fina vän❤

    1. Du har varit, och är, en fin bloggvän❤
      Sakta men säkert blir jag trygg i mig själv.
      Fem år är en lång tid. Kan hända att min kräver lika lång tid eller längre. Det är så individuellt och vi respekterar det.
      TilliT – ljus och kärlek!

    1. Tack till dig med! Hela processen har ju krävt enormt mycket energi och även tid. Hade jag vetat det våren 2014 hade jag troligen gett upp direkt.
      Men tack och lov visste jag inte vad som låg framför mig – hade styrka att klara av det, bit för bit.

  2. Det är fantastiskt att man kan växa och blir starkare efter en stor sorg och motgånger. Du har kämpat bra och byggt upp ditt liv igen. Visst känner man oro ibland men det hör också till livet. Viktigt är att man är trygg i sig själv. Önskar dig all lycka i världen!

  3. Vi är skapta för att gå framåt och kämpa. Men vi kommer aldrig ifrån oron ändå. Smyger gärna på och helst på kvällen. Undrar varför blir lite mer jobbigt på kvällen. Livet är ju inte enkelt och inte lätt heller. Men vi lär oss massor på vägen framåt.
    Du kämpar bra och vad tiden har gott snabbt framåt. 3 år? Ofattbart.
    Kram!
    😍

    1. Har också tänkt på det. Varför oron sätter till under kvällar och nätter.
      Kanske för att vi ofta är ensamma då, tysta, sårbara?
      Ja, du har rätt – det är två och ett halvt år sedan skilsmässan – ofattbart egentligen.
      Tack för att du stått vid min sida – hoppas jag också kan hjälpa dig någon gång – i stort eller smått!

      1. Fast vi är lika ensamma på morgonen med och då har jag aldrig ångest.
        Tack för erbjudandet på stöd. Säkert kommer det att behövas det förr eller senare. Livet har ju sina svackor.
        Kram!

      2. Kanske det ljus som kommer på förmiddagen och dagen gör det lite lättare att hantera alla känslor.
        Jag måste få skriva av mig allt, eller prata öppet med vänner – jag kan inte sätta locket på, vissla och gå vidare som om inget hänt.
        Kram!

      3. Sätta locket på kan jag inte heller. Pratar ut med mina kunder. Sen en dag helt plötsligt kan jag inte berätta den mer.
        Kram!

  4. Så fint skrivit. 💙
    Jag tror också att man bara kan försöka göra det bästa och sen förlita sig på att någon högre makt hjälper oss vidare när det behövs. Orden: det löser sig alltid, stämmer….

    Kram ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s