För ett och ett halvt år sedan…

… besökte Anna Blom och Ville Tanttu mitt hem, som då låg på Drottninggatan i Lovisa. Anna och Ville är prisbelönta i många andra sammanhang och även den här dokumentären gav de sig mycket tid att göra.

Jag är bara en av flera som intervjuades, men ändå blev det några timmar under några dagar som vi ägnade tillsammans. Först kom Anna hem till mig, gjorde en inledande intervju och kollade vilka miljöer som kunde lämpa sig att filma.

En recension om programmet ingick bland KSF Medias radio- och tv-sidor i dag.

Det står i recensionen att det är en nyproduktion. Jag vet inte var tidsgränsen för en sådan dras, men mig besökte Anna och Ville i mitten av september 2015 🙂

Sedan dokumentären filmades har mycket hänt i mitt liv. Jag har flyttat och dessutom sagt upp mig från en fastanställning och blivit företagare.

Men det saknar på sätt och vis betydelse, för stolt är jag ju fortfarande över att jag klarade skilsmässan utan att till exempel knapra piller. Och att jag skrev det där tacksamhetsbrevet som jag högt läste upp för terapeuten och ex-maken.

En del av Annas och Villes utrustning.

Orsaken till att jag inte vågade berätta för någon att jag skulle medverka i dokumentären ”Stolthet” var att ett program som gjordes om min blogg i mars 2015 hade stoppats.

Jag kände helt enkelt en stor oro över att krafter åter skulle sättas i rörelse och se till att jag inte heller den här gången skulle få berätta något om mina känslor på tv.

En skena för filmkameran har riggats upp.

Då visste jag inte hur lång tid det skulle dröja innan dokumentären blev klar. Inte heller hur lång tid som skulle gå innan den visas.
Men i kväll gick den ut på YleFem och i morgon lördag visas en repris klockan 14.30. Troligen kan programmet också ses via Yle Arenan.
Försök HÄR.

Det var verkligen en upplevelse att se Anna och Ville jobba tillsammans. De var entusiastiska på ett stillsamt sätt, om man kan säga så.
Jag minns att de fäste mycket uppmärksamhet vid detaljer och hur ljuset föll in i bostaden. Många gånger filmades frekvenser med pappgubben James Bond – Daniel Craig. Vi hade riktigt roligt med honom.

Ville filmade mig också utomhus vid biografen där Spectre skulle få premiär i oktober 2015.

Det kändes märkligt att se resultatet av filmningarna arton månader senare, jag kom ju knappt ihåg vad Anna hade frågat och vad jag svarade.
Flera timmars filmningar blev två minuter på tv och jag hade ögoninflammation då vilket man också kunde se 🙂

Ville placerar ut en mikrofon.
Anna, Daniel Craig och Ville.

Min nyhet var alltså inte större än det här, men jag lovade mig själv då dokumentären gjordes att inte ett pip går ut om den på bloggen på förhand.

Tråkigt för mig som är spontan och öppen att jag inte vågade vara det i det här fallet, men man lär väl sig av sina misstag 😀

62 reaktioner på ”För ett och ett halvt år sedan…

  1. Grattis Carita! Hoppas att du får bra feedback efter dokumentären. Hade varit roligt att se den. 2015. Vad tiden går och vad långt tid det tar innan en dokufilm blir klar. Hade inte en aningen.
    Kram! ❤️❤️❤️❤️

    1. Hade ingen aning själv heller – men nu vet jag 🙂 Om jag hittar en länk till filmen på Yle Arenan skickar jag den till dig, men vet inte om det finns rättigheter att visa den i Sverige.
      Kramar ❤ ❤

      1. Japp det gick finfint.
        En skön och tänkvärt dokumentfilm om att våga och vara sig själv. Beundrar ditt mod. Att stå för det du gillar och bli så publik. Starkt Carita! Var roligt att se och höra dig också. Du är skön. 😀
        Det var en tankeväckande halvtimme.
        Kram! 💐

      2. Tack snälla du ❤
        Själv kände jag mig inte så attraktiv i närbild med ögoninflammation 😀
        Men man är som man är, och mest kritisk mot sig själv förstås.
        Trevligt att de som vill se programmet utomlands kan göra det.
        Kramar!

      3. Jag märkte ingenting om ögoninflammationen. Men jag tittade ju på en liten iPad.
        Jag själv klarar jag varken att se mig och ännu mindre att höra min egen röst.
        Så jag beundrar alla som inte ryggar tillbaka.
        Jag var en gång i en lång intervju i radion. När jag hörde det så tog tid innan jag insåg att det var jag som pratade, men många har sagt att de kände igen mig. Så rösten var som andra hör det när de träffar mig.
        Kram! 😀

      4. Tyvärr är det ju så, hahaaa 🙂 Att alla andra känner den röst de hör av oss, medan vi hör andra röster i våra huvuden. I mitt huvud är min röst vackrare än i verkligheten, jag har ju nog på något sätt en avvikande röst – många brukar säga, ”jo, jag kände igen dig på rösten” 😀 … är det nu sedan bra eller dåligt!
        Så kanske det kräver ett visst mod… men du kan också bli modig!
        Kram ❤

      5. Har blivit gjort ändå rätt ofta, då jag medverkat i radio och i tv, alltså då det gjorts nyhetsinslag om mitt jobb eller nåt annat (vi var ett tag ofta i media då vi hade samarbetsförhandlingar).

    2. Jättestort grattis till dig Carita, jag blir bara mer och mer imponerad av dig..
      Vilket tålamod du måste haft du förtjänar verkligen det bästa.. vill också se dokumentären om det går. Kram ..

      1. Stort tack till dig min vän ❤
        Ja, det här testade verkligen mitt tålamod. Efter att några personer fick förra programmet stoppat tänkte jag att hur litet det här än är, så ger jag inte chansen åt nån att påverka det där, att jag inte skulle få komma ut med vad jag känner.
        Du kan pröva på att kolla här:
        http://arenan.yle.fi/1-2712622

      2. Tack Carita tittade en stund i början nu men ska titta på hela senare.. I mobilen gick dt inte men i datorn helt okay..

      3. Tyckte att jag inte var till min fördel, men så är det ju tyvärr rätt ofta – att man är självkritisk 😀 Och kameran ljuger dessvärre inte så mycket! Heh.

  2. Grattis! Skönt att du inte har låtit dig påverkas av det som skedde då. Jag kommer ihåg hur märkligt det var du inte skulle få skriva vad du ville i din blogg. Skulle vara kul att se dokumentären men det är väl inte så lätt kanske 👍❤️

    1. Du kan kolla via Arenan, googla på Arenan Yle så borde du komma till den finlandssvenska sidan, och leta på Stolthet där. Jag lägger ut en länk om jag hittar den men vet inte om det kan visas i Sverige? 😦
      Tack för att du gläds med mig ändå!

      1. Där är ju väldigt mycket annat också, jag tror jag figurerar i två minuter 🙂
        Det är ju så det funkar, man snackar i timmar och det filmas i timmar, men slutresultatet är sedan komprimerat.

  3. Tråkigt när man måste slåss mot osynliga.
    Du får se det ur den positiva synvinkeln att det blev en rejäl övning i tålmodig väntan 😀
    Hoppas du får en skön helg!
    Kramar!!

  4. Så kul! Jag var nästan hundra på att du träffat någon ny man. 😂 undrar om jag kan se dig här i spanien, måste kolla genast. 🤗

    1. Nä men hahaa… det hade ju varit bäst av allt – om jag hade träffat nån som gillar mig sådan som jag är 😀
      Men varför skulle jag då ha väntat med ”publiceringen” ett och ett halvt år? 😀

      1. Om jag någon gång träffar en man som tycker om mig sådan som jag är, och som är rakryggad på alla sätt, modig och öppen…
        Då hoppas jag att jag inte behöver vänta arton månader för att presentera honom. Jag vill inte ha en man som skäms över min blogg 😀

    1. Tack snälla du!
      Jag vet inte om det här kräver mod… kanske i en småstad – ja… att stå för den man är. Men annars handlar det mest nu om tålamod och att vara envis och att tro på sig själv.
      Kram!

  5. Vilken varm och härlig dokumentär och inte alls fragmentarisk som det står i recensionen. Roligt att höra vad folk är stolta över och i ditt fall självklart att du har klarat av en svår livssituation utan att gå under. Det måste vara en upplevelse även om du själv lever i mediavärlden att se hur ett program kommer till och flera timmar kokas ner till några minuter. Och att det till slut visades, grattis! Skojigt med din Craig, alla har vi våra husgudar, haha.

    Det längre inslaget, om Soroush, blev jag tagen av och förundrar över hur han som invandrare lyckats lära sig Finlands två språk så flytande. Den mobbning och rasism som han upplevt berör mig starkt för jag känner så väl igen den. Och beslutet att göra något för att komma ur vanmakten och inte låta folk trampa på en, precis som du också gjort.

    Härligt också att höra den vackra finlandssvenskan hos er alla.
    Förstår att du är stolt.
    Varm kram

    1. Så fint att läsa dina synpunkter på hela programmet – tack ❤
      Ja, nog kan han vara stolt för att han lärt sig språken – tänk om vi skulle flytta till Irak eller Japan eller Kina, och tvingas starta helt nya liv där!
      Jag försöker leva så att jag inte låter någon trampa på mig, men klart att det sker ändå – att folk säger elaka saker och inte tycker om att jag är så öppen kring allt.
      Många har också lyckats "skrämma" mig en aning, med att se till att göra livet surt för mig – och då går det ju så här, att man väntar arton månader innan man berättar om en sak som i grund och botten är trevlig för en själv.
      Kramar!

  6. Ska kolla om jag får fram den imorgon. Sååå spännande. Cool bild i tidningen med dig och Bond. Har alltid älskat dina inlägg med honom i bostaden, hihih. Underbar humor.
    kramis

    1. Heh 🙂 Blev nog lite väl mycket fokus på Bond.
      Men bra att det togs med lite av allt det andra vi pratade om också, att jag fick säga att jag är stolt i dag för att fortfarande vågar tro på livet, att det går vidare fastän jag blev så knäckt som jag blev i maj 2014.

  7. Ja det gick att se filmen. Oh vad modig du var som ställde upp, det var en bra film även om jag kan tycka att varje människa skulle få lite längre tid i filmen. Du har kommit långt sedan filmen gjordes, du är en stark och modig kvinna.

    1. Tack ❤ Har inte alltid känt mig stark, men det är väl styrka att visa svaghet också.
      Ja, det har hänt mycket sedan inspelningen gjordes i september 2015.
      Men klart att ett 16 år långt äktenskap inte kan bli en parentes i ens liv som man aldrig talar om bara för att mannen hittade en annan.
      Men sorgen och en massa annat ändrar skepnad med åren. Livet blir annorlunda men kan bli bra ändå 🙂

      1. Ja det tror jag också och jag tycker inte att du ska låta bli att tänka på de åren, tänk istället på allt roligt som ni hade när ni var tillsammans. Visst måste båda jobba på att ett förhållande ska hålla, men om han blev kär i någon annan, kan han kanske inte hjälpa det, för kärleken tror jag kan överaska alla. Men vill man jobba på att hitta tillbaka till den man lovat evig kärlek, så krävs både vilja och vetskap om att det kan bli jobbigt. Jag tror män har lättare för att ta den enkla vägen och välja den nya kärleken istället för att kämpa och hitta tillbaka. Jag förstår att du känner ilska, men det blir du som mår dåligt av det, försök att minnas de roliga, bra och goda stunderna av äktenskapet och släpp det andra. Kram

      2. Du har rätt – han blev kär och jag tror han är lycklig också i dag med henne som han gick till för snart tre år sedan.
        Och jag känner inte längre någon ilska, jag önskar dem allt gott. Ilskan gick över rätt fort, på en sommar faktiskt. Sorgen har tagit längre tid att bearbeta.
        Den finns säkert alltid kvar i någon mån, men ändrar skepnad och blir lättare att leva med då tiden går.
        Jag tycker man ska jobba för att hålla ihop då man gett ett löfte inför Gud, men alla tycker inte lika och det respekterar jag också.
        Det finns många minnen att glädja sig över från äktenskapet, och det gör jag också – jag talar också ofta om ex-maken, i goda ordalag – det vill säga då man bland släkt och vänner minns sådant vi genom tiderna gjort 🙂
        Kram och tack för ditt engagemang!

    1. Tack – det blev ju en väldigt kort snutt av långa samtal – men jag fick ju sagt att livet går vidare och att jag åter kan känna glädje fastän jag trodde det aldrig skulle lyckas efter att bomben slog ner i mitt liv då min man lämnade mig.

      1. Precis, och det var nog det du verkligen behövde få sagt. Tycker att du verkar vara en otroligt stark person. Fixar du det kan du fixa allt!

      2. Tack ❤
        Jag vet ju att det är så, när jag fixat det här kan jag fixa mycket annat – och jag lyssnar allt mer till mitt hjärta.
        Alltid är jag inte stark, ofta är jag osäker, har dålig självkänsla – men bit för bit blir det där nog också bättre 🙂
        Tack för dina kommentarer här!

      3. Tack – jag jobbar med självkänslan hela tiden och måste bara lära mig förstå att jag inte kan vara omtyckt av alla, och att de få som vill trycka ner mig är de som mår sämst själva.
        Har haft en givande intervju och ett möte idag och nu är det snart soffan och ett glas vitt som gäller – kram och trevlig helg!

  8. Grattis till att du nu har avancerat till tv-stjärna. Kul att du medverkade i dokumentären. Nu handlade dina två minuter iofs mest om Bond, men ändå;-) Roligt att höra din röst och den så otroligt charmiga finlandssvenskan du pratar.

    1. Det var ju det som blev ”lite tokigt” 🙂 Vi talade om mycket mer än James Bond, men på något sätt fastnade de som gjorde filmen för pappgubben, en massa tagningar gjordes kring honom. I tv-puffen i tidningen gjorde man ju i bildtexten en koppling mellan Bond som också ger ett uttryck för stolthet.
      De hade helt enkelt så massor av material att välja bland, att därför blev väl fokus på Bond 🙂
      Kul att höra att du tycker finlandssvenskan är charmig – min egen röst blir jag alltid ”chockad” över att höra… den låter annorlunda inne i mitt huvud 😀

  9. Så spännande Carita att få vara med en dokumentär och att öppet berätta om sig själv. Så starkt. Jag provade att gå in på din länk. Lyckades inte nu men jag lovar att jag ska prova igen 🙂

  10. Grattis! Så roligt. Hade aldrig trott att det tar så lång tid och att det bara blir några minuter film. Fast det fanns ju fler med i dokumentären. Du klarar ditt liv, helt säkert! Och ingen kan alltid vara stark. Så är det bara.
    Ha en trevlig söndag och kram!

    1. De flesta filmer, dokumentärer och dylikt tar tid att producera, mycket mer än man tror.
      Vilket jobb det sedan ännu ligger bakom att redigera, klippa, välja bort och vad allt det kan handla om!
      Men kul att få se det där, lära sig mer, vara med.
      Ha en fin söndag du också!

  11. Grattis till din medverkan!
    Nu har jag hunnit ikapp! Kollade filmen och även om du nu inte fick så jättemycket tid, så var det såå trevligt att lyssna på dig och att se dig ”i verkligheten” 🙂

    1. Ja, vi har ju alla det rätt bra egentligen.
      Men ändå vill man ju respektera alla sorger, fastän man kan tycka att någon gått igenom något värre än man själv.
      Allt kan inte jämföras.
      Jag tyckte programmet hade en fin bredd.
      Tack för din respons – kram ❤

Tacksam för kommentarer - ha en bra dag!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s