Att inte vara en medlöpare

Som en motvikt till alla våldsamma serier som visas på TV brukar jag titta på barnprogram. En av favoriterna är tecknade Alfons Åberg. där tas ofta väldigt viktiga frågor upp. I dag handlade det om mobbning. Om hur viktigt det är att våga säga ifrån då man ser att någon blir illa behandlad.

Alfons och hans vänner undrar vad de ska göra för att rå på en mobbare i klassen, en kille som alla är rädda för.

Jag blir ofta väldigt engagerad, arg och upprörd då jag ser Alfons. Även om jag vet att avsnitten för det mesta slutar bra. Den stygge mobbaren fick lära sig sin läxa i dag.

Men så väl slutar det inte alltid i verkligheten. Det kräver mod att ryta ifrån så som Alfons gjorde i filmen. Att inte vara en medlöpare.
Innerst inne vet vi ju att de som talar illa om andra, som mobbar, hånskrattar och pekar finger – är de som innerst inne mår sämst själva.

27 reaktioner på ”Att inte vara en medlöpare

      1. Och dessvärre har jag svårt för honom. Det finns nåt i hans personlighet och sätt att vara att jag skulle lätt ….. honom. Och det är därför är det omöjligt att bekämpa mobbning. Hur intelligenta vi än är så något annat tar över

      2. Hahaa! Det blev lite missförstånd 😀
        Det var jag som inte kom ihåg att vi hade skrivit om Morgan också, för då jag svarar på kommentarerna ser jag inte alla i tråden, om jag inte specifikt går in i bloggtexten och det kräver några extra steg 🙂

  1. I’m sure you know that this is a *very* timely reminder for Americans, who elected a bully to the top office in the nation and so far it seems he is surrounding himself with others who have equally little (or no) respect for other-ness. Never mind how he’s treating immigrants and foreigners—who, of course, must have once included all of his family’s ancestry!—he dismisses all of us who disagree with him or his policies by calling us childish names and doing just as he pleases anyway. Words can’t express how much it means to me to hear from more thoughtful and reasonable people both in the States and around the world. Thanks for being one who has already brightened my day!

    Though I haven’t read much on your blog yet, I’m guessing both from your name and your use of Swedish for blogging that despite living in what sounds like a beautiful, delightful part of Finland you might be Swedish-born. (Unless you speak and blog in Swedish to accommodate the multitudes of us who don’t know any Finnish!) I hope that your life ‘over the border’ is not nearly so complicated as it is for refugees and immigrants all over the world these days!

    Warmest regards,
    Kathryn

    1. Thank you for these words Kathryn!
      I was born in Finland and I have lived here almost 55 years. Only one year in Sweden, but my native language is swedish. Finnish is my second language.
      I am ”finlandssvensk”, born in Finland and swedishspeaking – beloning to a minority with about 300.000 inhabitants.

      1. Aha—I didn’t even know there was this community of finlandssvensk people! I am extra pleased to meet you. 🙂 You have suddenly reminded me of my long-ago college roommate who was born of Chinese-descended Thai northerners and said that people of her background had traditionally been looked down upon by those who saw themselves as ‘purer’ Thai. I suppose it’s always been so…humans fear anyone that seems unlike themselves, no matter in how small a way. I’m very grateful to live in an age when easy communication proves to me over and over again how much, instead, people from very far different places and lives have in common with plain old me!
        kram
        Kathryn

      2. Nice to meet you, too!
        Yes, we finlandssvenskar have some difficulties sometimes with the majority because they think for example that translating to swedish cost too much etc.
        Instead of thinking that we are a resource, something to be proud about.
        Kram!

  2. Påminner mig om ett personalmöte för många år sedan. Då tog jag upp ett sånt tema. Det blev knäpptyst. Ingen! av mina kollegor sa ett ord.
    Efter mötet kom flera kollegor till mig för att tala om att det var bra att jag tog upp det. De tyckte detsamma.
    Man får inte ens medhåll av kollegor som har samma åsikt. ”För känsligt” fick jag höra efteråt. Man bara undrar… vuxna människor!

    1. Ja, det är det som är så hemskt! Läste/hörde du om det som hänt inom FN? Soldaternas våldtäkter mot barn i Afrika och annat hemskt 😦
      Den som avslöjade det fick sparken! Men nu börjar väl allt nystas upp.
      Du var rakryggad som tog upp det du tyckte var fel – de andra var fega.
      Kram!

      1. Ja, jag har läst och hört om soldaternas våldtäkter mot barn. Mannen som fick sparken intervjuades för några månader sedan och berättade hur det gick för honom. Man blir mörkrädd ibland…

      2. Det fanns en kvinna som också fick sparken för att hon tog tag i det här på nåt sätt – man blir så ledsen av sådant här.
        Var finns rättvisan?

  3. Har just i kväll legat och läst tre Alfonsböcker för vinterflickan, en av dem handlar om Alfons som inte slåss och är modig och talar om att han inte slåss och bråkar för att han är rädd. Gunilla Bergstöm gör en enorm insats med sin Alfonsfigur. Ja, nog kan det vara synd om mobbarna, men mobboffren lider outplånlig skada.

  4. Men åhh, älskar Alfons. Mina syskonbarn 2 och tre år gamla, diggar med. Så mysigt att titta med dem. Själv med. Finns ett Alfonshus här i Göteborg. Har köpt Alfons som tygdockor till flickorna.
    kramisar

Tacksam för kommentarer - ha en bra dag!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s