Ett telefonlöst liv

… levde jag i två dagar, och bra gick det. Men visst var det konstigt också.
Använder telefonen som klocka. Har kontakt med släkt och vänner via Whatsapp och Messenger, och förstås ringer vi ibland.

Telefonen behövs också i jobbet, främst så att jag ringer med den, men ofta skickar jag även textmeddelanden då jobb är färdiga. Via telefonen kollar jag rätt ofta min e-post eftersom det är snabba svar som gäller, det vill säga ”ja” eller ”nej” till olika uppdrag.

Var på förmiddagen i lokala elektronikaffären där jag hade köpt telefonen. Köper alltid lokalt om varorna finns i Lovisa, då får jag också service på hemmaplan.

Det visade sig att telefonen ”bara” hade hängt sig under en uppdatering, så jag fick tillbaka den efter en kvart i affären.

På dagens redaktionsmöte pratade vi om hur det var förr. Att man klarade sig utan mobiltelefoner och datorer då! I dag blir man ofta nervös om man inte får svar på telefon, särskilt om det är en äldre person som inte svarar genast då man ringer…

Förr snurrade man på en sådan här 😀

Jag undrar om alla av dagens ungdomar vet vad det här här 😀

23 reaktioner på ”Ett telefonlöst liv

  1. Hej!

    Fint, att det inte var något mera allvarligt problem med din mobiltelefon!

    Visst minns jag de tiderna. Vi var en av de första familjerna i byn, som hade telefon. Ofta kom folk till oss för att ringa viktiga ärenden. Ibland var de flera samtidigt, som vänta de på att få sina ärenden skötta. Vi hade väggtelefon i köket (och en modell finns fortfarande kvar på den ursprungliga platsen. Den är den inte i aktivt bruk mera, men vi har fortfarande en s.k. ”fast förbindelse”, med det gamla telefonnumret, även om det idag går via ett simkort och kallas ”DNA-Kotiluuri”, vilket gör att de fasta månadsavgifterna mycket förmånligare än de tidigare. Därtill har vi givetvis våra ”normala” mobiltelefonförbindelser.

    Allt väl!

    Kramar,
    M-L

    1. Ja, oj så allt förändrats!
      Kommer också ihåg den där väggmodellen, det fanns telefoner inne i fina träskåp på väggarna. Och stående lurar med siffer/snurrplattan längst ner, som ett botten liksom 🙂
      Minnen vaknar till liv!

  2. Ja tänk vad annorlunda det blivit med telefon och hantering. Förr svarade man oavsett vem som ringde – nu svara jag bara om jag vet vem som ringer. Som exempel bara ..
    Snygg telefon, vi hade en ”Kobra” när jag växte upp, ni vet med snurran på undersidan. En röd.
    Ha det gott! 🙂

    1. Den här telefonen är inte i användning mer, riktigt museal är den 🙂
      Men precis som du säger, förr svarade man alltid – kanske med ett ”hallå” bara.
      Nu vill man veta vem som ringer så det inte är nån försäljare 🙂
      ”Hallå” kan man i och för sig säga då man på displayen känner igen den som ringer.

  3. .. ”och hur hittade du vännerna”… frågade en grannpojke mig för några veckor sedan. Jag berättade att man satte sig på cykeln och åkte till ett ställe där vi brukade vara. Var vännerna inte där åkte man till nästa ställe tills man hade hittat dem.
    Grannpojken skrattade och jag vet inte varför 😉

      1. Typ när du hörde två pip i telefon om du var i samtal och någon annan ringde, eller att du kunde koppla vidare ditt nummer till någon annans telefon

  4. Jag kommer ihåg att man alltid svarade med efternamnet eller så rabblade man telefonnumret. Telefonförsäljare var det nog ont om på den tiden. Just nu har jag något utländsk företag som terrar mig varje dag. Efter att ha svarat på ett par olika nr där jag hörde dem prata på bruten engelska klickade jag av och blockade numret. Sedan fortsätter det varje dag utan att jag svarar. Blockar nummer på nummer men hela tiden ringer de från ett nytt. Så otroligt störigt. Förresten kommer du ihåg att man förr lade av luren så det tutade upptaget när man inte ville bli störd eller svara?

    1. Ja, det där med att säga telefonnumret var ju lite fånigt 🙂 Hade man ringt fel så blev det ju inte klart då.
      Men just det, telefonförsäljarna var inte lika ivriga då. Och jo, jag minns att man kunde lyfta av luren så var det upptaget 😀
      Det finns förresten sätt att hindra försäljning, jag vet inte vad det heter i Sverige, men i Finland fanns det ett som hette Ferdinand och man fick en viss tid gratis men kunde också betala för att slippa försäljare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s