Gibraltar, Storbritannien

Ja, Gibraltar är ju en brittisk koloni. Spanien skulle helst vilja förfoga över landområdet själv, men se nej! Här är det brittiska pund som gäller, och karusellen med brexit gör inte förhållandet mellan länderna varmare. Därför kan det hända att man vissa dagar får köa länge i tullen. Vi hade tur att alla inblandade var på gott humör den dagen vi var där. Köer finns hela tiden men allt löpte tack och lov smidigt ändå.

Mycket är speciellt på Gibraltar. Platsen är absolut värd att uppleva fastän många som varit där för 20-30 år sedan säger att mycket har förstörts. Det är som i Monaco, när marken tar slut bygger man på höjden.

Så här lär det ofta se ut. Gibraltarsundet mellan Medelhavet och Atlanten drar till sig moln. Men det regnade bara då vi satt i bussen.
Vi har fortfarande inte stigit ur bussen. Tullpersonal har varit inne och kollat våra pass. Här åker vi över flygfältet.

För att komma in i Gibraltar passerar man först tullen och sedan åker man över landningsbanan till flygfältet 🙂

Stadsmiljö, fortfarande fotograferad via bussfönstret.
Europas mest sydligt belägna moské finns på Gibraltar.
Ett vattenfall sett genom minibussens fönster.
Aporna vände mig ryggen och försvann förskräckta in bland träden.

Och slutligen ett par vyer från huvudgatan där vi kunde shoppa och äta lite.

Veckans ord – STARK

Jag är åter ute i sista minuten med Gemsweeklyphotochallenge, men bättre det än att helt glömma utmaningen. Den 42:a veckan är på gång, och jag har varit med alla gånger – så även i fjol!

En människa kan vara STARK och det tycker jag att jag själv varit många gånger i livet. Man kan ha muskelstyrka också och först av allt kom jag att tänka på Pippi Långstrump och tyngdlyftare i det här sammanhanget.

I dag hoppas jag att Lovisa Tor som lag är starkt då vi åker på bortamatch till Villmanstrand.

Själv inledde jag dagen med pepparkorv på mackan, och för att kunna äta tomater överhuvudtaget pepprar jag även dem 😀

Bilder från Sevilla, del 2

Sevilla bjöd på fina upplevelser från de judiska kvarteren. En av favoriterna från Nya Östis läsarresa. Men där fanns också mycket annat att se.

Sevilla är Spaniens fjärde största stad. Man hinner verkligen inte se allt där på en dag. Men det går att insupa atmosfären av både historiskt och nytt.

Floden Guadalquivir. Här trivdes kanotister fastän särskilt många inte syns på min bild då den togs genom bussfönstret. Somliga paddlade på sup-bräden också.
Samma flod, annan vinkel.
En liten bar i närheten av en katedral vi besökte. Jag älskar kaklet!
Många valde att se Sevillas gator i lugn takt med hästekipage.

Souvenirer från Hard Rock Café i Sevilla.

Jag brukar inte köpa ”onödiga” prylar… Men efter läsarresan i Amsterdam 2015 fastnade jag lite för det här… Om jag snubblar över ett Hard Rock Café köper jag en nyckelring. Jag letar inte upp cafeteriorna, men den här råkade jag faktiskt på syn på då jag väntade på andra resenärer som var inne i en väskaffär 😀

Om att aldrig ge upp

Det har funnits stunder i livet då jag velat ge upp. Men på något sätt har jag alltid kommit igen, till och med överlevt en misshandel där jag verkligen trodde att min sista stund var kommen. Den hände för mer än trettio år sedan.

Att jag inte skrivit mer om den här beror dels på att jag bearbetat allt det den dåtida pojkvännen utsatte mig för, dels på att jag – hur konstigt det än låter – väljer att skydda andra som på olika sätt berörs av det här fallet.

I dag lyser solen, himlen är blå. Men så är det inte alltid i livet.

Jag slogs av de här tankarna i samband med att jag nyligen åter insåg att det pratas en del skit om mig. Tyvärr är det ju inget nytt att folk baktalar och smutskastar andra, jag är ju verkligen inte den enda som blir utsatt.

Men jag började tänka på vilka ryggsäckar vi alla bär i våra liv. Då vi talar illa om andra har vi sällan en aning om vad den personen bär i livets ryggsäck. Att  känna avundsjuka eller behov av att misskreditera andra är därför något av det mest onödiga vi kan spilla energi på.

Det är inte många som vet att jag blivit misshandlad, utslängd ur en bil i farten, slagen och sparkad, knuffad ner för en stenig brant, nästan strypt ihjäl.

Jag har, utöver det som hände då, också senare haft många skäl till att känna mig oduglig. Men jag har alltid på något sätt kommit igen efter motgångar och nederlag.

Jag har försökt att inte bygga en mur runtom mig, inte gömma mig bakom en tuff fasad eller inne i ett hårt skal. Ibland har jag ändå blivit tvungen att fly dit. Då livet åter sparkat mig.

Men jag tänker aldrig ge upp. Och jag ska skriva mer om allt, i någon form, nånstans, nån gång. Fortsätta vara öppen kring det.

… efter den här sanna men sorgliga historien blir det åter glättigare inlägg i form av reseminnen från Spanien 😀