Om att aldrig ge upp

Det har funnits stunder i livet då jag velat ge upp. Men på något sätt har jag alltid kommit igen, till och med överlevt en misshandel där jag verkligen trodde att min sista stund var kommen. Den hände för mer än trettio år sedan.

Att jag inte skrivit mer om den här beror dels på att jag bearbetat allt det den dåtida pojkvännen utsatte mig för, dels på att jag – hur konstigt det än låter – väljer att skydda andra som på olika sätt berörs av det här fallet.

I dag lyser solen, himlen är blå. Men så är det inte alltid i livet.

Jag slogs av de här tankarna i samband med att jag nyligen åter insåg att det pratas en del skit om mig. Tyvärr är det ju inget nytt att folk baktalar och smutskastar andra, jag är ju verkligen inte den enda som blir utsatt.

Men jag började tänka på vilka ryggsäckar vi alla bär i våra liv. Då vi talar illa om andra har vi sällan en aning om vad den personen bär i livets ryggsäck. Att  känna avundsjuka eller behov av att misskreditera andra är därför något av det mest onödiga vi kan spilla energi på.

Det är inte många som vet att jag blivit misshandlad, utslängd ur en bil i farten, slagen och sparkad, knuffad ner för en stenig brant, nästan strypt ihjäl.

Jag har, utöver det som hände då, också senare haft många skäl till att känna mig oduglig. Men jag har alltid på något sätt kommit igen efter motgångar och nederlag.

Jag har försökt att inte bygga en mur runtom mig, inte gömma mig bakom en tuff fasad eller inne i ett hårt skal. Ibland har jag ändå blivit tvungen att fly dit. Då livet åter sparkat mig.

Men jag tänker aldrig ge upp. Och jag ska skriva mer om allt, i någon form, nånstans, nån gång. Fortsätta vara öppen kring det.

… efter den här sanna men sorgliga historien blir det åter glättigare inlägg i form av reseminnen från Spanien 😀

36 reaktioner på ”Om att aldrig ge upp

    1. Ja, usch… det är förfärligt.
      Jag försöker motarbeta sånt. Ibland kan man bli en medlöpare utan att man menar det.
      Tankarna om vad som sades och gjordes dyker upp först senare. Man frågar sig, varför protesterade jag inte?

      1. Det har du rätt i. Men man kan ju inte heller bara sträva efter att bli omtyckt, och låta det ske på bekostnad av rättvisa och annat som har med godhet att göra.

    1. Ibland tänker jag att det skulle vara lättare att bo i en större stad, kunna vara anonym och bli bedömd enligt det man kan.
      Men det finns avundsjuka där också, och ensamhet – så nog väljer jag lilla Lovisa ändå 🙂
      Tack för sympatierna ❤

  1. Tack för att du delar med dej av din ryggsäck. Ibland måste de få pysa lite men det är inte lätt. Att bo i en storstad hjälper inte det vet jag som bott i Malmö och Göteborg. Ensamheten märks mer i storstaden tycker jag.
    🧡❤💖KRAMAR

  2. Så är det, det är så lätt att ”tro” en massa om folk man möter men man ser inte vad de bär i sina ryggsäckar… Och man vet inte heller vad som ligger bakom att en del säger och gör som de gör – vad det är som skaver inom dem.
    Kram ❤❤❤

    1. Tänk om vi ALLTID kunde komma ihåg det här i mötet med andra människor.
      Att de inte kanske är sådana vi TROR, eller hört andra säga att dom är.
      Medger att jag själv har mycket att jobba med på den här fronten.
      Kram!

      1. Det har vi nog alla, men att ha som utgångspunkt att bilda sig sin egen uppfattning är iaf en bra bit på vägen ❤

  3. Det är en oerhört tung ryggsäck du bär på. Sådant glömmer man ju aldrig. Tycker det är strongt att du ändå bor kvar i Lovisa där alla känner alla och där de som utsatte dig för denna hemska misshandel troligen också bor kvar.
    Skulle vara intressant att veta om det är samma personer som idag pratar skit om dig. Dessutom förstår jag inte hur man överhuvudtaget kan prata skit om dig. Vad? Varför?
    Usch! Här får du en kram av mig!

    1. Han som misshandlade mig bor såvitt jag vet inte kvar i Lovisa, men inte långt borta heller – om han ännu lever. Har ingen kontakt med honom.
      Men många som känner/kände honom finns här.
      Jag ber inte om ursäkt för hans del då jag berättar vad som hänt, men jag har skonat andra som är ”indragna i skiten” så att säga.
      Jag tror att skitpratet om mig bottnar i osäkerhet och avundsjuka. Men jag får också mycket stöd och beröm, så det tröstar.
      Ibland skakar jag bara av mig allt då jag får höra att det sägs sådant om mig som inte stämmer, ibland blir jag ledsen.
      Tack för att du bryr dig, tack för kramen!

  4. En stor varm kram från mig ❤

    Jag tror många bär på en ryggsäck, stor som liten. En del pyser ut innehållet, andra tiger. Det bästa är att komma så långt så man kan ta av sig ryggsäcken och blicka framåt. Njuta av hur man har det NU. De som pratar, låt dem prata, det är synd om dem.

    Ha en fin kväll!

    1. Du har rätt i att det är synd om dem som baktalar andra, de måste vara väldigt osäkra på sig själva.
      Ibland är det lätt att inte bry sig, men det vore verkligen en lögn av mig att säga att jag ALDRIG berörs av osanningarna som sprids…
      Jag försöker föregå med gott exempel själv, rannsaka mig då det gäller åsikter om andra, och alltid peppa folk, oberoende av vad de tycker om mig.
      Lördagskram!

    1. Det lättar alltid lite då jag får skriva av mig.
      Men klart att jag ofta är ledsen för det sprids osanningar om mig också i dag.
      Tyvärr verkar det som att man tvingas acceptera en sådan vardag.

  5. Så länge det finns mänskor finns det skvaller, tyvärr. Man kan ju välja att inte deltaga och bara vara tyst om man inte vill säga ngt i sammanhanget. Starkt av dig att skriva om den misshandel du utsatts för. Säkert otroligt skrämmande och otäckt! Finns det stödgrupper och samtalsgrupper att gå till om sådant här i Finland nuförtiden? Och om de finns, vilket jag gissar att de gör, används de? Finländarna är ju inte kända för att vara ett öppet folkslag precis….

    1. Jag vände mig till en psykolog då för drygt trettio år sedan, fick en viss hjälp.
      Kanske styrkan att ta mig ur förhållandet kom därifrån, jag minns inte, men jag bröt upp rätt fort, vi var tillsammans bara ett par år.
      Efter skilsmässan gick jag i terapi över ett halvår, det var värdefullt! Så möjligheter finns.

  6. Det smärtar att läsa hur illa du blivit behandlad … och att du fortfarande blir baktalad. Det är bra att låta såna här känslor pysa ut lite – det lättar i alla fall lite för stunden. Detta med skitprat om andra är så otroligt dumt och onödigt och jag blir så arg arg när en del människor spyr sin galla över sånt de inte har en endaste liten aning om. Starkt av dig att berätta – hoppas din ryggsäck blev lite lättare.
    Som sagt, alla har vi vår ryggsäck att bära – även jag …
    Kram ♥

    1. Om jag inte berättar kan ingen veta hur jag haft det och har det.
      Många tror att jag är tuff, att jag klarar allt, utan att visa en min.
      Men jag är oerhört känslig och jag har börjat berätta mer om det – också.
      Kram ❤

Glad för varje liten kommentar – ha en fin dag!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.