Inte lätt att be om hjälp

Bästa avslutningen på dagen. Delade en pizza med väninnan AB på Locale.

Det är inte lätt att be om hjälp. Att medge svagheter, och att man är beroende av andra. Men precis så har det varit för mig de senaste veckorna under de dagar då jag inte klarat av att gå längre än 100–200 meter. Och att även inse att tiden för den sträckan kan kräva minst tjugo minuter.

Så i dag beslöt jag mig för att be om hjälp. Jag kunde inte rulla ner för backen med cykel till frissan fastän vägen dit bara är cirka 700 meter. Det hade snöat under natten och vägen kändes inte trygg.

Vännen Marina agerade taxi till frissan. Och inte nog med det. Hon hade två nybakade bullar, som ännu var varma i sitt paket, som uppmuntran till mig ❤

På förmiddagen hade vi ett bra styrelsemöte med Nya Östis. Att efter det få sitta två och en halv timme hos frissan var också guld värt. Där kan man ju verkligen prata av sig, och sedan känna sig fin då man går ut.

Min syster agerade kusk från frissan hem och som kronan på verket fick jag tillbringa ett par timmar med god mat på lokala Locale tillsammans med ytterligare en väninna.

Undersökningarna som har med det onda i benet / ljumsken att göra fortsätter. Men jag klarar mig. Jag kan ju sitta och ligga, jag kan sova bra. Det finns många som har det mycket värre – har jag sagt förr.

Fullspäckat program under dagarna två

Blir därför bara en kort uppdatering om besöket hos osteopaten.

Han var helt otrolig. Och den som inte tror på det här med att vissa människor känner och vet saker bara genom att lägga händerna på en annan människa – den personen kan sluta läsa här.

Jag känner mig inte som en vissnad tulpan, tycker bara blommorna är vackra även i detta tillstånd och behövde en bild till inlägget 🙂

Jag har förstått att osteopater, åtminstone i Finland, har gedigen utbildning och därför ofta får jobb på läkarcentraler. Jag gick till en privat läkarstations mottagning.

Det är omöjligt i detalj att gå in på allt som osteopaten kände och visste om mig. Han sa inget om övervikt, och inget negativt om min livsstil. Det kom inga pekpinnar, eller inget pekfinger i magen (såsom jag fick av en läkare en gång med orden, härifrån måste vi få bort några kilon)…

Han pratade om ämnesomsättning, om vilka delar av kroppen som var ”kalla”, vilka ”varma”. Att min gallblåsa är bortopererad kan vara en bidragande orsak till sämre ämnesomsättning, och att vätska samlas i kroppen.

Vi talade också om mediciner, kemiska medel, som ofta är onödiga eftersom man med förändringar i kost kan uppnå små underverk. Men människan måste också få vara lat och komma undan med enkla medel.

Han visste, utan att jag sade det, att min kropp fått en smäll nyligen då jag ramlade i en busstrappa.

Jag kunde gå betydligt bättre då jag kom ut från honom än då jag gick in. Men först efter två veckor kan jag säga lite mer.
Någon cortisonspruta tänker jag ändå inte ta.
Det får bli gurkmeja, svartpeppar, nötter, hirs och annat i stället. För att bara nämna en del av allt jag ska testa på innan jag går till honom nästa gång.

Vår fina nya skola!

Lovisavikens skola heter den. En splitterny skola byggd huvudsakligen i trä och med sluttande tak. Den gamla skolan, där inomhusluften blev ett problem, revs.
I början av detta år kunde lärare, övrig personal och elever äntligen flytta in i den fina nya skolan.
Det här är matsalen, även restaurangen kallad, med utsikt över Lovisaviken (där man kunde röja bort lite vass).

Jag tog mig hit, nerförsbacke, med cykel. Därför är jag innerligt tacksam för att vi inte har snö och is på marken just nu. Jag hade en intervju med vår prao-elev på skolan.
När jag sedan skulle ta mig hem var det en annan femma… Vänstra benet domnade nästan bort.

Råkade på en person som haft liknande symptom. Han sa att cortisonspruta hjälpte. Han kunde också utan problem sitta och ligga, han kunde sova och hade ingen ihållande värk. Men så fort som han skulle ta ett steg fick han fundera, håller benet att stå på eller inte. Och det onda satt i ljumsken.

Man får pigga upp sig med följande lilla vits.

Det finns de som har det värre…

… brukar jag tänka då jag tycker synd om mig själv. Jag har inte värk. Jag går bara väldigt dåligt just nu och då jag sätter tyngden på vänstra benet gör det ont i ljumsken, men det värker tack och lov inte hela tiden.

Folk lider av krig, hunger, farsoter, torka, bränder… samhället är våldsamt, många lider av det… I går fick vi se många bra program om Förintelsen. Vi ska aldrig glömma!

Så med rätt perspektiv på tillvaron har jag det rätt bra ändå. Då benet kändes som svagast satt jag i morse en stund i sängen och jobbade.

Bärbar dator, dynor bakom ryggen, dagens tidningar. Inte så pjåkigt.

Det har varit dystert och grått hela dagen, knappt blivit ljust alls.
Men i sängen stannade jag inte hela dagen, bara en timme i morse. Går tidigt och lägger mig i dag. Möjligtvis jobbar jag med nåt som känns kul då jag har möjligheten till det.

Hoppas på lite ljusare dagar, i alla bemärkelser, mot slutet av veckan.

Glad måndag! 27-01-2020

Muminfamiljen är en stor källa till glädje och klistermärken likaså. Dem blir jag aldrig för gammal för 😀

Här är de alla så glada att de dansar 🙂

I natt fick vi snö. Inte mycket men så pass att världen blev ljusare. Och det blir den ju även annars nu dag för dag mot våren.

Jag har haft en prao-elev hos mig en timme. Berättade lite om mitt jobb och så gick vi igenom de uppgifter hon ska utföra under veckan.

Annars är jag tacksam för att jag nu kan sköta det mesta av mitt jobb hemifrån, vid datorn. Jag kan gå hyfsat bra nu också, men väntar verkligen på torsdagens besök hos osteopaten!

Andra bloggare vars Glad måndag-inlägg jag hittat är:
Kajsalisa
Konst eller Konstigt (BP)
Tomtan
Ingrid
Ankis bildblogg

Stockholm börjar ta form

Det har varit och är ett krävande pussel, men så ska det vara. Speciellt grönområdet i mitten av pusslet kräver att jag testar bit för bit och alla former då många ser så lika ut.

Njuter fortfarande av tulpanerna jag fick i fredags. Gillar att fotografera dem ända in i förgängelsen. Minns alltid att min bloggarvän BP brukar säga ”vad är det med vissnade tulpaner som fascinerar folk?”… ja – hahaa – vad är det?

Men de här står sig ståtliga än.

I bakgrunden ett av söndagens favoritprogram, Bingolotto.

Har varit en bra dag i dag. Jag har räknat arvoden, alltså löner för medarbetarna. Jag har skrivit ledaren till nästa vecka. Kört en tvättmaskin, bytt lakan i sängen. Ska bli skönt att snart krypa in under dem.

Har inte sluppit det onda i ljumsken men det har gått att uthärda i dag och väntar nu på torsdagen som på solens uppgång och jultomtens besök samtidigt 😀

Skyltsöndag, den 26 januari 2020

Sista söndagen i januari! Här går det undan!
Och skyltarna från Italien-lagret börjar sina… dags att spana efter nya!
Den här stod utanför en cafeteria i Alassio där det fanns massor av goda bakverk och bröd, och allt möjligt att dricka – både alkoholfritt och med alkohol. Och en vidunderlig utsikt över Medelhavet.

Jag tror att Torte Liguri är en paj enligt lokalt recept från Ligurien.

Fler skyltar hittas hos bloggaren Konst eller Konstigt som förvaltar denna roliga söndagsutmaning.