En strimma av hopp

För varje dag som går, allt mer sol på balkongen. Det var Kalevaladagen i går, därför var flaggan i topp.

Vid 17-tiden i går nådde solen min balkong. Det blir bättre för var dag som går.
Annars var det en tung kväll. Lovisa Tor har spelat innebandy antingen i elitserien eller som nu senast, i division ett, sedan 1998. Samma år som min gudson Conny föddes, han som nu är lagkapten i Tor.
I går blev det klart att Tor degraderas till Finlandsserien, division två. En av konkurrenterna vann sin match och vi kan inte längre komma i kapp.

2018 vann vi silver i Finlands cup, det var en av många stora händelser under de 22 år jag följt laget.

I dag spelar Tor sin sista match i division ett denna säsong i Tammerfors. Jag hade först inte tänkt åka med då jag har så mycket jobb. Men jag planerade om mitt schema. Jag vill stödja laget i alla lägen, även då det är tungt och har gått riktigt risigt som i år.
Vi vinner tillsammans, vi förlorar tillsammans.

En gång Tor – alltid Tor ❤
Nu tar vi ny fart och återvänder till ettan våren 2021!

Satsa på mig själv dag

Azalea.

Eftersom pusslet blev klart för en tid sedan har jag börjat använda mitt stora bord som arbetsbord nummer två. Jag behöver variation och har två olika stolar som jag använder. Här läser jag mest dagens tidningar för att det finns gott om utrymme för dem. Via bärbara datorn går det lätt att hålla ett öga på mejl och annat som händer.

Har satsat på mig själv i dag. Lugnare arbetstempo, en azalea till arbetsbordet (lär även kallas ”suputen” för att den vill ha mycket att dricka) och massage som jag unnar mig varannan vecka.

Massage hos bästa Bettan.

Från massagen går jag ofta via bokhandeln. Vi har välförsedd och trevlig sådan i Lovisa. Där köpte jag Inge Löök-kort, en ny dagbok och klistermärken (surprise, surprise) 😀

Nu är jag riktigt glad…

Sol, ett par minusgrader, klarblå himmel. Eller nej, vad då klarblå? Där finns ju ett vitt streck! Just därför tog jag bilden.

… för det har hänt så många bra saker.
Om vi glömmer Coronaviruset och alla dess eventuella följder, så har det på mikronivå i mitt liv hänt sådant jag glädjer mig över.

Jag har inte längre ont i ljumsken. Jag kan gå normalt, lite längre sträckor varje dag. Magen som krånglade en tid gör det inte lika ofta längre. Jag sover bra om nätterna, förutsatt att jag håller samma rytm och inte vakar till tre på natten 😀

Saker går sakta framåt också på jobbet. Nya Östis koncept är unikt, det är en understödsförening som ger ut tidningen. Vi utgör ingen vanlig arbetsplats som till exempel kan erbjuda alla sociala förmåner. Det skapar allehanda utmaningar.
Men alla som börjar jobba hos oss vet vad de ger sig in på. En del är företagare, andra frilansare.

Och vi har hittills lyckats engagera bra medarbetare. Många säger att de vill jobba för bygden, för Lovisa, för det totalt och lilla lokala som alla vill läsa om. Det värmer mitt hjärta ❤

Nya medarbetare behövs då och då eftersom det finns äldre som vill trappa ner och även unga som lämnar Lovisa för att studera på annan ort eller utomlands.

På kvällarna brukar jag försöka släppa oro och bekymmer och grubblerier. Jag kan ändå inte lösa problem under natten.
I morgon är en ny dag och jag har inte ensam ansvar för allt.

Kaffe och kaka-jobbdag

Vissa arbetsdagar tillbringar jag så här. I en fin festsal under en stor kristallkrona på rådhuset 🙂 Det är den som blänker i det välpolerade bordet.

Staden utser en gång per år Årets arbetstagare, och delar ut förtjänsttecken eller en årsgåva till dem som varit i kommunal tjänst 20, 30 eller 40 år.
Trevliga tillställningar!

Och i går kom jag sent på kvällen, då jag redan hade lagt mig, ihåg att jag inte uppdaterat något här om ljumsken / benet.
Jag har inte ont mer! I alla fall inte mycket. Då och då känner jag av att något inte är helt som det ska, men det kanske är åldersbonus? Nu kan jag i alla fall gå utan problem, behöver inte stödja mig mot möbler och väggar.

Jag fortsätter med gurkmejablandningen, zink- och D-vitamintillskott och även ingefära ibland.

Och härligt känns det för att det NÄSTAN är ljust ute ännu då klockan är 17.30! Våren ❤ Du är SÅ välkommen ❤

Äntligen sol (och lite om mobbning, del 2)

Nu står solen äntligen så högt att den kommer förbi grannhuset och lyser in genom mitt köksfönster, innan den går ner. Klockan var då cirka 16.45. I dag har vi haft sol och klarblå himmel så gott som hela dagen. I lördags hade man ju knappt en aning om att solen fanns!

På väggen i rummet intill köket bildas fina skuggor och därmed mönster på en redan mönstrad tapet 🙂

Jag skrev tidigare i dag lite om mobbning. Men ämnet är ju komplext, svårt att greppa.

När blir man själv en medlöpare? En person som inte ser eller hör, medvetet eller omedvetet, att mobbning pågår. Speciellt vuxenmobbning är ju ofta utstuderad, den handlar inte om sparkar och slag.

Den kan handla om utbyten av blickar eller helt enkelt bara olika miner, och då är den ju tyst. Eller är det mobbning då två vuxna inte är av samma åsikt, och den ena kan vara aningen starkare då det ryker ihop och får sista ordet?

Om jag upplever att någon blir mobbad, när ska jag ingripa och hur? Då det gäller barn vet jag vad jag ska göra – men i vuxenvärlden?

Jag funderar inte på det här dagligen, och det har faktiskt inte just nu hänt något specifikt som skulle göra att jag känner mig utsatt.

Då och då dyker ändå olika minnesbilder upp. Och även på sociala medier förekommer mobbning i olika former, dagligen.

Jag vill inte att någon någonsin ska behöva känna sig mobbad, men samtidigt inser jag att det är svårt att förstå alla mekanismer, och ännu svårare att utrota det onda.

En skojig bild och ett allvarligt tema

Så här kan det gå ibland 🙂

Ibland känner jag att allt har sagts och skrivits i denna blogg. Alla bilder har visats. Men naturligtvis är det inte så.

Ofta tänker jag att det finns mycket jag kunde öppna mig om. Med åren har jag nämligen förstått att den mobbning jag blivit utsatt för som barn, i ungdomen och som vuxen självklart har satt sina spår. Samtidigt har den inte alls överskuggat allt i mitt liv.

Då jag tog mobbning till tals på en arbetsplats för cirka trettio år sedan förvärrades min situation på ett sätt. Men jag fick också hjälp och förståelse, vilket kändes bra även om den var mera tyst och personlig. Den ledde inte till att problemen försvann, men jag hade i alla fall vågat säga ifrån.

Det finns så mycket om det här som jag skulle vilja skriva om. Jag vet ju att många andra har upplevt liknande saker och att en våg av minnen och berättelser av olika erfarenheter brukar komma upp till ytan om EN person vågar börja diskutera svåra ämnen.

En annan aspekt som då också alltid tas upp är ”vad är mobbning”… den är ju så svår att definiera. Är jag bara en extra känslig person? Jag kanske har missförstått allt. Då jag tyckte att jag blev mobbad skojade ju ”mobbarna” bara med mig…

Jag slutar här för i dag. Fortsätter kanske en annan gång.
Men jag brukar säga ”inga känslor är fel”. Om jag blir ledsen för något som jag utsätts för, då har jag rätt att bli ledsen. Lika rätt har också du att bli ledsen om jag säger något sårande till dig.

Det viktigaste kanske är att genast säga till eller ryta ifrån. Om man klarar av att göra det. Alla har inte den förmågan.