Äntligen sol (och lite om mobbning, del 2)

Nu står solen äntligen så högt att den kommer förbi grannhuset och lyser in genom mitt köksfönster, innan den går ner. Klockan var då cirka 16.45. I dag har vi haft sol och klarblå himmel så gott som hela dagen. I lördags hade man ju knappt en aning om att solen fanns!

På väggen i rummet intill köket bildas fina skuggor och därmed mönster på en redan mönstrad tapet 🙂

Jag skrev tidigare i dag lite om mobbning. Men ämnet är ju komplext, svårt att greppa.

När blir man själv en medlöpare? En person som inte ser eller hör, medvetet eller omedvetet, att mobbning pågår. Speciellt vuxenmobbning är ju ofta utstuderad, den handlar inte om sparkar och slag.

Den kan handla om utbyten av blickar eller helt enkelt bara olika miner, och då är den ju tyst. Eller är det mobbning då två vuxna inte är av samma åsikt, och den ena kan vara aningen starkare då det ryker ihop och får sista ordet?

Om jag upplever att någon blir mobbad, när ska jag ingripa och hur? Då det gäller barn vet jag vad jag ska göra – men i vuxenvärlden?

Jag funderar inte på det här dagligen, och det har faktiskt inte just nu hänt något specifikt som skulle göra att jag känner mig utsatt.

Då och då dyker ändå olika minnesbilder upp. Och även på sociala medier förekommer mobbning i olika former, dagligen.

Jag vill inte att någon någonsin ska behöva känna sig mobbad, men samtidigt inser jag att det är svårt att förstå alla mekanismer, och ännu svårare att utrota det onda.

22 reaktioner på ”Äntligen sol (och lite om mobbning, del 2)

  1. Mobbing mot vuxna är ofta dold för omgivningen. Personen som blir utsatt har kanske lätt att ta åt sej eller rädd för att bli utfrusen. Det finns många olika sätt att mobba vuxna.
    Kramar

    1. Jag är en ganska känslig person, också lätt att utnyttja och kanske således även att mobba.
      Jag visar sällan att jag blir ledsen, sårad, arg – så därför är jag troligen också ett lätt offer.
      Kram ❤

  2. Du gav mig lite tankar om just mobbing som jag i morse tecknade ner lite funderingar runt. Inga ord om medlöpare som är det värsta av allt. Det som bygger på lasset för den utsatta.

    Kanske fördelen med att man får uppleva mobbing och utfrysning formar den som upplevt det till att vara en försvarare och en som (så småningom) tar strid med både ord och handling. så blev det för mig och jag har alltid kunnat nosa mig fram till mobbingen redan i sin linda. Har satt ner foten direkt och funnit att det är väldigt enkelt att stå upp och ta strid för någon annan.

    Men… efter egen erfarenhet i barn och ungdomsåren så vet jag att det var rackarns svårt att stå upp för egen del. Ung, sårbar, vilsen och ensam.
    😀

    1. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter.
      Märker redan nu att jag får styrka här via andra som vågat sätta ner foten, vågat säga ifrån.
      Egentligen vågar jag stå bakom utsatta i de flesta fall.
      Det enda jag har svårt för är då två vuxna strider, inte kommer överens, säger elaka saker till varandra, t.ex på en arbetsplats.
      Vet inte ens om det är mobbning, då två personer är som motpoler.

      1. Det där med två som ryker ihop är inget att ta personligt just när och om det brakar loss. Huvudsaken att vara observant då, så det inte växer upp ett läger på endera sidan som kan utvecklas till en bredare mobbingsituation.
        Har upplevt detta och sett hur lätt somliga tar parti för den ena eller andra och då är det en bedrift att bibehålla sin neutralitet och göra som fiskhandlaren gjorde när två tanter nästan slogs om sista fina torsken som låg i disken. Han sträckte fram varsin vass kniv åt dem och bad dem gå utanför och göra upp.
        Den lilla vinjetten är faktiskt sann för jag var med och såg det 😀

      2. Det var ju intressant det där med kniven och att man vågar göra så – be dem göra upp om fisken på annan plats 🙂
        Ja, det är en konst att hålla sig neutral – ofta håller man ju med NÅN av dem som träter…

  3. Mobbning kan jag tycka att vuxna kan vara otroligt elaka mot varandra, nästan så att vuxenmobbning är värre än när barn mobbar, vet inte hur jag ska förklara.
    Är inte utsatt själv eller känner någon som är, men kan läsa på sociala medier hur otroligt hemska vuxna kan vara mot varandra, samtidigt som de säger att vi vuxna måste lära barn att mobbning inte är acceptabelt. Många verkar inte se hur lika onda de kan vara. 😦

    Men om annat, vackra skuggor och ljus i bilderna ❤

    1. Ja, det är nog så att vuxenmobbare har ett mer utstuderat sätt än vad barnen har 😦
      Sociala medier i all ära, men så mycket hemskt har kommit via dem, sånt som inte går att kontrollera, många som mår dåligt…
      Tack för din kommentar här ❤

  4. Så lustigt. Nu skriver du om det jag har svarat på i förra inlägget. Jag går rakt fram till mobbaren och förklara vad jag har sett, hört eller uppfattat. Kan bli väldigt otrevligt då och frågar vad syftet var med ”den blicken” ”dem orden” eller vad det nu var. Och varför människan inte kan framföra det hela på ett vuxet sätt som betyder: I ett sansat samtal.
    Det brukar tysta dem och för det mesta tänker de efter nästa gång.

      1. Nej, jag är inte modig. Det går en säkring helt enkelt. Hade många diskussioner på jobbet också om hur man bemöter patienter. Mina elever hade det inte lätt med mig 😀

  5. Grattis till solen! Måste ha vidarebefordrat den till dig, för den lyste med sin frånvaro här idag. Men jag unnar dig den värmande solen:-)
    Ja, det där med mobbning. Den har nog alltid funnits, men hemskt att du utsattes för mobbning både som barn och i arbetslivet. Du ger ju intryck av att vara en väldigt mjuk och känslig person, och jag tror att du var ett ”lätt” offer. För mobbare ger sig ju inte precis på mentalt och fysiskt starka personer, det de alltför fega för.
    I och med (eländiga) Facebook och även bloggar har mobbning och näthat bara eskalerat under de senaste åren, vilket jag tycker är fruktansvärt. Där sker ju mobbning ofta anonymt och går långt ner i åldrarna. Nätmobbare måste vara de största fegisar som finns…

    1. Du har rätt i så mycket.
      Jag är ju bara den jag är och om jag har varit ett tacksamt offer har jag ju ändå klarat mig bra i livet 🙏 tänker på mitt företag och att jag nu leder en lokal tidning.
      Men lätt har det aldrig varit 🙄
      Tack för din kommentar här 🌹

  6. Jag skrev om det som hände mig i föregående kommentaren. Så egentligen har jag inte så mycket att lägga till. Jag löste det på mitt sätt. Och hjälpte alltid de nya för att finna sig i miljön vi var.

  7. Vuxenmobbing på arbetsplatser är säkert vanligare än vi tror … och numer florerar nättrollen som mobbare lite här och var i våra sociala medier. Vilka fegisar!

  8. Mobbing är fruktansvärt att bli utsatt för, både som barn, i ungdomen och som vuxen.
    Jag har ju jobbat många år som lärare och sett alltför mycket tråkigt. Har lidit med så många.
    Fruktansvärt hur vissa kan bete sig mot andra.

    1. Jag har tänkt på att man kan vara en ”medlöpare” utan att man vill det.
      Om man inte har förmågan att se och förstå att någon känner sig mobbad. Det är svårt och förfärligt.

Glad för varje liten kommentar – ha en fin dag!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.