En skojig bild och ett allvarligt tema

Så här kan det gå ibland 🙂

Ibland känner jag att allt har sagts och skrivits i denna blogg. Alla bilder har visats. Men naturligtvis är det inte så.

Ofta tänker jag att det finns mycket jag kunde öppna mig om. Med åren har jag nämligen förstått att den mobbning jag blivit utsatt för som barn, i ungdomen och som vuxen självklart har satt sina spår. Samtidigt har den inte alls överskuggat allt i mitt liv.

Då jag tog mobbning till tals på en arbetsplats för cirka trettio år sedan förvärrades min situation på ett sätt. Men jag fick också hjälp och förståelse, vilket kändes bra även om den var mera tyst och personlig. Den ledde inte till att problemen försvann, men jag hade i alla fall vågat säga ifrån.

Det finns så mycket om det här som jag skulle vilja skriva om. Jag vet ju att många andra har upplevt liknande saker och att en våg av minnen och berättelser av olika erfarenheter brukar komma upp till ytan om EN person vågar börja diskutera svåra ämnen.

En annan aspekt som då också alltid tas upp är ”vad är mobbning”… den är ju så svår att definiera. Är jag bara en extra känslig person? Jag kanske har missförstått allt. Då jag tyckte att jag blev mobbad skojade ju ”mobbarna” bara med mig…

Jag slutar här för i dag. Fortsätter kanske en annan gång.
Men jag brukar säga ”inga känslor är fel”. Om jag blir ledsen för något som jag utsätts för, då har jag rätt att bli ledsen. Lika rätt har också du att bli ledsen om jag säger något sårande till dig.

Det viktigaste kanske är att genast säga till eller ryta ifrån. Om man klarar av att göra det. Alla har inte den förmågan.

17 reaktioner på ”En skojig bild och ett allvarligt tema

      1. Tycker det är starkt gjort att skriva om det oavsett! Att skriva om hur man känner. För det är ju känslorna som gör mest ont ❤

      2. Jag har genom åren skrivit mycket om mina känslor – särskilt i samband med skilsmässan 2014. Fick mycket stöd här då, men mötte också ilska.
        Visst kräver det mod att skriva om svåra saker.
        Kram!

  1. Ett jätte bra inlägg om ett ämne som är svårt. Mobbing kan vara väldigt olika saker. Att inte få vara med i gänget i skolan eller i vuxenlivet. Att inte någon lyssnar på arbetsplatsen utan pratar förbi en.
    Önskar dej en fin vårdag utan snö.
    Kramar

    1. Ingen snö här, blå himmel och sol, äntligen.
      Ja, mobbning är svårt att peka på, också ibland att tala om.
      Vissa grejer jag utsattes för på en arbetsplats för länge sedan var nog utstuderad mobbning, en person visade tydligt att hen inte tyckte om mig och sade elaka saker. I andra sammanhang har det handlat om blickar, himlande ögon, fniss, diskussioner som slutat då jag kommit in, osv.
      Jag har kanske gjort fel då jag för det mesta inte brytt mig, bara låtit saker rinna av mig, låtsats som att jag inte kände nåt… inte visste nåt…
      Jag har varit stark, kanske på fel sätt?
      Kram!

  2. Mobbning är fruktansvärt, alla har rätt att vara olika. Ofta kan det vara något lite som får någon att reagera och genom att prata negativt om något någon gör eller hur någon ser ut. Så lätt kan någon sätta igång en mobbning.
    Ett som är säkert är att det sätter djupa spår för hela livet.

    1. Ja, så är det. Djupa spår har det satt inom mig – och jag förstår det först nu – att mycket av det jag är idag bottnar i olika former av mobbning.
      Både på gott och på ont.
      Jag har ju lärt mig saker, men tänker också att jag med rätt sorts stöd, med terapi (som inte fanns på 1970-1980-talet) hade fått redskap för att klara mig ännu bättre i livet.
      Men det är som det är, och jag accepterar min livssituation.

  3. Jag har tack och lov sluppit mobbning i mitt liv men jag tål inte mobbare. Då ingriper jag och säger till vad jag tycker om det. Orättvisor och mobbning är saker som jag bara inte klarar av. Ännu värre är det om det händer i vuxenvärlden. Ofattbart för mig. Kram!

  4. Jag var mobbad bara en gång. På min första arbetsplats. Jag blev utfryst och ingen pratade med mig utöver det absolut nödvändiga. När jag frågade om vi kan gå äta tillsammans sa de att de hade annat att göra sen satt de i restaurangen när jag kom. När vi fick frukt av en kund delades ut av gruppchefen. Jag fick inga.
    Det pågick i ett halvt år när en av kollegorna sa att de inte får prata med mig pga gruppchefen ( dagismentalitet typ ).
    Dagen efter gick jag in till avdelningschefen och sa upp mig. Hon frågade varför men jag sa att jag vill inte säga det. Då sa hon att hon inte godkänner min uppsägning. Då sa jag som det var att jag var utfryst av gruppen. Hon kallade in hela gruppen och frågade gruppchefen om det var sant att jag blev utfryst? Och … hon sa ja.
    Avdelningschefen frågade så klart varför?
    Hon förklarade att anledningen var mina kläder ( jag alltid gillade kläder som stack ut) och hon hade inte råd för de byggde ett hus och all pengar gick till det.
    Jag beundrar henne för att hon kunde säga det.
    Jag slutade i alla fall. Och hittade nytt jobb. Jag blev aldrig mer mobbade igen däremot blev jag uppsagd på nästan ifrån alla mina jobb jag hade.
    Men alla jobb jag hade så såg jag alltid efter nytillkomna så att de inte känner dig utanför.
    Kram!

    1. Tack för din berättelse! Fint av henne att vara ärlig – men varför fryser man ut nån för klädernas skull? Helt obegripligt för mig…
      Tyvärr tvingas ofta den mobbade söka sig bort, byta jobb eller skola.

      1. Hon ville också ha fina kläder men på grund av husbygge hade inte råd. Och det stack i hennes ögon. Jag hade nytt plagg på mig varje dag. Min far sa mig en antal gånger att jag kommer få problem pga det. Han fick rätt.
        Avdelningschefen ville att jag stannar. Men jag ville inte. Och jag fixade snabbt ett nytt jobb där jag trivdes.

  5. Usch, vad onödigt med vuxenmobbning! Själv blev jag mobbad i åk.6, men det togs om hand av min mamma som berättade åt min lärare då jag inte längre ville gå till skolan. Förstås, detta var ju på 80 talet och min lärare var inte så finkänslig då han började diskutera detta inför hela klassen och frågade vem och varför Johanna mobbades… Till min lättnad ökande inte mobbandet pga detta, utan slutade faktiskt. Dock kunde det ju ha gått åt andra hållet…. Vår son mobbades för ett antal år sedan i skolan. Det var före han sköt upp till 180 cm och nu vågar sig ingen på honom!

  6. Ett viktigt ämne … bra att du tar upp det emellanåt. Jag har inte drabbats själv – och jag hoppas att jag aldrig mobbat någon …
    Kram

    1. Jag tycker att du verkar vara en stark, lugn och empatisk person. Därför mobbar du inte andra.
      Fint att du också sluppit trakasserier, för sådana stjäl energi och gör många väldigt ledsna.
      Om man inte genast klarar av att säga ifrån eller att ifrågasätta varför mobbningen sker.

Glad för varje liten kommentar – ha en fin dag!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.