Snart pysseldags!

Efter väninneträff, ett par glas vin och kanske en liten bit mat öppnas pysselverkstaden hos Carita. Hon tillverkar så många julkort som hon orkar och hinner för hand, resten blir köpta kort.

Efter massagen var det skönt att komma hem till en fräsch, nystädad lägenhet med rena ytor och allt doftar så gott. Att anlita ett städföretag känns bra, dels för att jag ger dem jobb, dels för att jag slipper slita själv. Till exempel gillar jag inte att svabba golv.

Det här var en julklapp till mig själv.
Jag ska förstås inte behöva förklara varför jag då och då ber andra göra storstädning hos mig – men jag känner att det ännu finns fördomar kring sådant här.

Att man på nåt sätt är fin i kanten då man ber andra städa.
Att man liksom borde orka städa själv. Pynta och baka också 😀

Nää-nää, säger jag. Om jag anlitar ett dataföretag då jag behöver hjälp med tekniska frågor är det ingen som höjer på ögonbrynen.

Vad tycker du?

Läget på lucia-afton

Jobbade nästan tolv timmar i går. Skrev ut fullmäktigeartiklarna i dag och hade ett möte, men efter det har jag inte gjort så mycket annat än pusslat och sett på tv.

Tar sovmorgon i morgon, har massage på eftermiddagen – skönt!
En del små jobb på veckoslutet, men julkortspyssel ska det också bli.

Just nu är det mörkt nästan hela dagen, nästan ingen snö, ganska halt på sina ställen – inte undra på att orken tryter.

Det kallas demokrati, det ÄR demokrati!

När jag sitter på fullmäktigemöten på jobb för lokaltidningen kan jag ibland drabbas av inte så positiva tankar. Jag har redan jobbat sedan nio i morse, också med en massa kommunala beslut… och nu sitter jag på ett utdraget fullmäktigemöte där den ena ledamoten efter den andra ber om att få säga sitt.

Tänk om jag somnar och slår hakan i bordet eller huvet i kameraobjektivet…

Jag undrar om de direktsända mötena gör att ledamöterna upplever att de är i TV och att vissa anföranden i talarstolen därför är extra pompösa och långa.

Men så tvingar jag mig tänka om. Vi lever i en demokrati. Jag ska vara tacksam för att vi FÅR säga vad vi tycker. Jag skäms lite där jag har suttit och tänkt bara på mig själv och funderat när JAG ska få gå hem efter en lång dag.

Nej, jag har ännu inte somnat under ett enda möte. Men här sitter jag längst bak i salen och studerar människors ryggar.

Under en förhandlingspaus går jag hem. Skriver en webbartikel eftersom papperstidningen kommer ut först om en vecka.

Jag beundrar granen på torget och vår lilla gran hemma på gården. Och påminner mig själv om att jag ska vara glad för att jag har ett jobb och för att vi lever i ett land där fred och demokrati tillsvidare råder.

Lovisa torg med sin gran.
Min hemgård har också en liten fin gran i år ❤

Jag vill leva – här och nu

Knappt så jag täcks säga det, men i ärlighetens namn.
Jag halkade in på Victoria’s secret fashion show 2018 på Sveriges TV3.
Och en sådan färgsprakande show, med leende modeller och bra musik!

Jag försvarar inte objektifiering av trådsmala kvinnor, och inte överkonsumtion av kläder heller.
Men showen, den gjorde mig glad!

För en gångs skull – leende kvinnor, av vilka många blinkade skälmskt på ögat.
Borta var de där sorgsna zombieliknande varelserna som såg mer döende än levande ut.

På något sätt fick den här showen mig att tänka på att livet är kort. Jag vill leva, jag vill resa, jag vill njuta och ha roligt så länge jag kan. Jag vill möta nya människor, samla på upplevelser, både stora och små.

Jag ser personer i min omgivning bli äldre, sjuka, orkeslösa – människor som av olika anledningar tappar livslusten.
Vi ska finnas till också för dem.
Men vi ska inte glömma att leva själva.